Jag drar till fjälls

Träd och röda stugor susar förbi utanför fönstret medan jag mjukt gungas jag fram genom Sverige. Jag ligger på en brits i vagn 13 som i skrivande stund befinner sig i höjd med Hudiksvall, men som om 14 timmar stannar vid Abisko turiststation. Därifrån ska jag börja min vandring som så småningom ska leda mig till Nikkaloukta. 

Jag går själv den här gången vilket gör det lite extra spännande. Det är något med att resa själv som tycker om, jag blir på något sätt mer harmonisk och upplever saker lite annorlunda. Jag får göra precis det jag känner för, äta vad och när jag vill och gå hur långt eller kort jag vill. Å andra sidan kan det nog bli lite tråkigt att inte ha någon att dela allt fint med, och kanske lite läskigt när det prasslar utanför tältet på natten. 

Jag har ju faktiskt aldrig semestrat själv i en hel vecka så jag får återkomma om sju dagar med huruvida jag fortfarande gillar idén eller inte. 

Jag ser mest fram emot att koppla bort och av. Min rastlösa hjärna behöver vila och där uppe finns inget alternativ, där finns varken mottagning eller eluttag. Kroppen får offra sig för hjärnans skull för den får däremot inte mycket vila i veckan. Ryggsäcken blev tyngre än väntat. Såklart. 

Nu börjar det snarkas här och det är väl dags för mig också att låta mig vaggas till sömns.

God natt, vi ses om en vecka!

3. Vansbrosimningen

Ja just det, jag simmade ju Vansbrosimmet i helgen! Och klarade därmed av tredje grenen i Klassikern. Vansbrosimmet var lätt, nästan för lätt. Lite snopet liksom.

Vasaloppet var ju superduperjobbigt, Vätternrundan också rätt tung och jag gissar att Lidingöloppet blir en ordentlig utmaning. Men detta, bara en dryg timmes simning, går ju liksom inte att jämföra med de andra loppen i klassikern. Det är självklart min högst personliga uppfattning, men ska jag spendera en massa pengar och åtta timmar i en bil vill jag ha en större utmaning.

Det var varmt i vattnet och väldigt varmt i luften, en perfekt dag för simning. Jag var lite nervös när jag stod i starten. Jag har ju tränat litegrann på crawl men aldrig crawlat bland folk och jag blir fasligt trött alldeles för snabbt.

Jag började med att växla lite, crawla tills det blev för trångt, bröstsimma en bit och crawla igen. När det blev glesare provade jag att crawla en längre sträcka. Efter en stund kände jag någon sorts sjögräs mellan fingrarna och upptäckte att jag simmat mer eller mindre rakt åt vänster och mot land. Jag var rätt ensam på min sida älven och badvakterna på bryggan kastade ett extra öga på mig. Jag gav upp crawlen för en liten stund, ska jag hålla på att simma i sicksack sådär skulle jag ju aldrig komma i mål. Jag simmade tillbaka och sällade mig till de andra i strömmen.

Plötsligt dök 1500-metersmarkeringen upp och jag blev förvånad hur snabbt det gått. Jag simmade på, crawlade lite om vartannat, frustade lite. När vi svängde upp motströms tog jag av mig glasögonen som var så igenimmade att jag knappt såg bojarna längre och körde bröstsim en bra stund medan jag kikade på publiken och hade det rätt bra. Sen kom jag på att det inte ens var jobbigt, och det är ju inte bra, det måste vara jobbigt! Så jag försökte öka lite, crawla lite mer och vips så var jag i mål.

Jag spanade efter mina supporters men såg ingen. Gick och hämtade mina saker, hoppade bort vattnet i öronen och ringde föräldrarna som tydligen suttit och tittat på simmarna men helt missat mig. Jag gick tillbaka till mål och fick en målbild innan vi satte oss i gräset och väntade på Christian som startat ca 1,5 timme efter mig. 

Christian bankar till tidtagningen i mål

Det var en härlig dag i alla fall, och tre kilometers simning kändes inte alls så långt som jag trott att det skulle göra.

2. Vätternrundan

En vecka har gått sedan vi passerade mållinjen i ett mörkt och regnigt Motala strax efter tio på lördagkvällen. Vi var sjutton euforiska tjejer i mål som tillsammans tagit oss trettio mil på åtta timmar och femtiotre minuter!

Kanonväder i Motala! Vi är nervösa och taggade men ändå rätt lugna där vi sitter i gräset ett par timmar innan start.

Pasta-picknick i parken i väntan på vår tur. Vi fick frågan hur det
gått många gånger. "Vi har inte ens startat än"

Det var en konstig känsla att sitta på en gräsmatta i Motala på lördagsförmiddagen tillsammans med människor som drack öl och firade att de gått i mål. Det kändes fortfarande ofattbart att vi hade trettio mil framför oss innan vi skulle vara på samma plats som dem.

Vi går igenom de sista detaljerna innan start för att alla ska vara medvetna om vad som gäller i depåerna, vilka trafikproblem vi kan stöta på etc.

Det obligatoriskt gruppfotot

Insläppt i startfållan och taggad för start!

Starten har gått och vi rullar ut ur Motala

Vi startade som tredje sista grupp. Efter några mil blev vi omkörda av de två klungorna som startat efter oss, och efter det var vi i princip ensamma på banan. Vi var tvungna att ta första kisspaus lite tidigare än planerat när de som just kört om lade sig precis framför. Det är ju till stor hjälp att ha en klunga framför, men eftersom hela meningen med SubXX handlar om att vi är enbart tjejer som cyklar snabbt utan hjälp av andra så lät vi killarna komma iväg. 

De första elva milen gick relativt lätt för mig. I första depån bytte jag flaskor, insats i camel bak, och godispåse. Hann till och med äta några chips under de tre minuter vi hade på oss. Sedan drog vi iväg igen, och hej vad det gick. Snabbt uppför och mjölksyran smackade till totalt i låren. Jag fick lägga mig bak en stund för att hinna äta, dricka och ta igen mig innan jag kunde gå fram och dra igen.

Mina två depåhinkar. Vi stannade inte i några av de vanliga depåerna, utan hade två egna. I varje depå fick vi tillgång till en hink vi fyllt med det vi kunde tänkas vilja ha och behöva. Utöver vätska och energi hade jag stoppat ner gifflar, chips och Cola till sista stoppet. Tyvärr hinner man inte med så mycket chips-mys på tre minuter....

Plötsligt kom en fruktansvärd smärta i vänsterfoten. Det kändes som att det satt en liten tomte på stortån och karvade i leden med en morakniv. Jag lossade skorna lite men smärtan fortsatte att komma och gå. Efter andra depån och fjärde värktabletten lättade det äntligen.

När vi rullade ur andra depån började jag försiktigt längst bak i klungan för att undvika samma lårchock som tidigare. När kroppen kändes okej tog mig sedan uppåt i klungan igen. Sista milen ökade vi tempot något och jag var verkligen grymt imponerad av kapaciteten hos de här riktigt grymma tjejerna. Själv kände jag mig inte starkast i världen, däremot väldigt tacksam för att jag fick rulla i mål tillsammans med min klunga. 

08:53 blev vår måltid och jag är så himla nöjd. Det var stundtals riktigt tungt, och det gjorde ont, men det var också roligt, och farten, teamet och känslan att gå i mål övervann i slutändan allt som var jobbigt! Att cykla med SubXX är något utöver det vanliga, det är så grymt när alla samarbetar och allt bara stämmer, fantastisk cykling!

Trött och glad och stark och svag och lättad och lycklig. 

SubXX sub9 2015

Förberedelser

Jag har packat allt jag tror mig behöva, tvättat cykeln och delat upp mängder av bars, gels, godis och sportdryck som ska ut till depåerna och se till att jag har energi nog för hela dagen. Jag har cyklat otaliga mil och jobbat på att bli både starkare och snabbare. Jag tror att jag känner mig redo för Vätternrundan nu. 

Förra och även första gången jag cyklade runt Vättern var för två år sedan. Tillsammans med pappa tog jag mig runt på en tid som jag var ganska nöjd med då. I år ska det enligt plan gå 3 timmar och 49 minuter snabbare.

Det blir inget chokladbollsstopp i Hjo i år

Hur mycket jag än förbereder mig med träning, cykelfix och energi så finns det en annan aspekt som är minst lika viktig; den mentala förberedelsen. Det är ofta den biten som kan göra ett lopp jobbigare för mig än vad det egentligen är. Dels blev nog Vasaloppet så otroligt jobbigt just för att jag inte alls var beredd på vad som skulle komma, och hur jobbigt det skulle bli. 

För att fixa det här på bästa sätt har jag därför bestämt mig för att tro på mig själv. Jag vet att rätt tankebanor och en tro på min egen förmåga kan ta mig rätt många extra mil. Jag vet att det kommer att bli väldigt tufft, och att det kommer att göra ont,men jag vet också att jag kan. Jag måste tränga bort tankarna när det krampar i benen, rädslan jag har att bli så trött att jag inte kommer att orka hela vägen, för just den där rädslan tar så otroligt mycket energi. Jag ska tänka mig stark!

Jag är nervös men förväntansfull, och längtar så himla mycket till känslan på lördag klockan 22:02 när jag cyklar in i Motala tillsammans med mina fantastiskt starka SubXX-tjejer. Det är inte mycket som slår en sådan känsla, och den är jag beredd att jobba hårt för!

Årets första dopp

Det mesta har handlat om cykling och den stundande Vätternrundan den senaste tiden. Träningen det här året formas ganska mycket av de olika Klassikerloppen och jag tar en grej i taget. När Vätternrundan är klar kan jag fokusera lite mer på simningen, testa våtdräkten och lära mig crawla. 

Det har känts som ett bra upplägg tills jag häromdagen insåg att mellan Vättern och Vansbo är det ju bara tre veckor! 

Simma kan jag ju redan så jag känner mig egentligen väldigt lugn inför simmet, men jag skulle gärna behärska crawl också för att ha möjlighet till lite omväxling under de tre kilometrarna som ska simmas. Så under de tre kommande veckorna tänkte jag alltså se till att lära mig crawla. 

Hur svårt kan det vara tänkte jag? 

Christian och jag cyklade ner till Brunnsviken igår kväll för mitt allra första försök. Kvällssolen värmde, vattnet var stilla och det kändes inte ett dugg kallt förrän vattnet började sippra in i våtdräkten. Första gången med våtdräkt som sagt, och jag flöt som en kork!

Jag ska simma ända dit!

”Okej, crawla lite då” sa Christian. Jag hade tidigare i veckan sett en instruktionsfilm på YouTube och exklamerat att ”nu kan jag allt, nu är det bara att göra”. Men det visade sig att det inte alls var så lätt att bara göra. Benen hade ingen koll på vad armarna gjorde och vice versa, och hur i hela friden ska man kunna andas under vattnet? Jag har hört talas om höga halter av läkemedelsrester i Brunnsviken och med tanke på hur mycket vatten jag lyckades få i mig lär jag hålla mig frisk länge. 

Efter en simtur som var lagom kort för att hålla humöret intakt åt vi sen lite vattenmelon på en klippa i eftermiddagssolen och utvärderade dagens pass. Slutsats: träna mer!

Le Peloton

I morse var tredje gången jag gick upp nästan orimligt tidigt en vardagsmorgon för att ge mig ut och cykla. När jag blev väckt 05:20 i morse hade jag hunnit glömma att vi skulle cykla och när insikten slog mig kändes det för ett ögonblick så ofantligt jobbigt, nästan omöjligt. Men jag ålade mig ur sängen, ner till högen med cykelkläder som väntade på golvet och sen gick resten av sig självt.

Vi rullade iväg till Sickla där LePeloton möts varje onsdag och fredag morgon. Le Peloton är ett gäng morgonpigga människor som gillar att cykla fort tillsammans. Cyklingen sker i tre olika grupper; en snabb, en mycket snabb och en supersnabb. 

Just idag ville jag spara lite krut i benen inför Vätternrundan på lördag och körde därför med grupp tre som jag vet att jag klarar av. I grupp tre hamnar flest orutinerade gruppcyklister så det blir lätt lite kaos, men när jag väl accepterat att det var så det är; ryckigt, stökigt och lite hur som helst, så är det bara kul. 

Förra gången skulle jag våga mig på grupp två men hamnade i grupp ett, den supersnabba, vilket är en historia för sig. Så hårt har jag nog aldrig kämpat klockan sex på morgonen. Blodsmak, mjölksyra och andnöd. Jag fokuserade på att klamra mig kvar vid klungan så länge jag kunde, men det var inte det lättaste. Med mycket draghjälp av Christian tog jag mig i alla fall runt och till caféet och välförtjänt frukost. Bästa starten på morgonen!

1. Vasaloppet

Jag ska försöka att inte bli alltför detaljerad i återberättandet av mitt Vasalopp. Drygt elva timmars skidåkning kan bli ett väldigt långt blogginlägg och det här blir nog lite för långt ändå. Jag håller fortfarande på att smälta den där dagen och jobbar på att vara nöjd med det faktum att jag gjorde det. Jag åkte Vasaloppet!

Återigen skulle klockan ställas på en okristligt tidig timme för att vi skulle få en bra plats i startfållorna, extra viktigt för mig som skulle trängas med cirka fem tusen andra åkare. Ylva och jag fick en ganska bra plats för våra skidor i fålla nummer tio, rätt långt fram och ovanför vattenpölen. När skidorna var på plats gick vi upp och åt frukost tillsammans med Christian och Mårten som fick hålla till i de främre startfållorna. Tiden gick fort och snart var det dags att säga hej då för några timmar och göra oss redo.

Det var ont om snö i startområdet

DÄR går starten! Men vi märker ingenting förrän efter någon minut när massan börjar röra sig framåt. Vi åker snabbare än jag trott fram till foten backen där det blir stopp. Ett litet steg i taget rör vi oss uppför backen, ofta står det helt still och man får hålla in stavarna så gott man kan för att behålla sina trugor. Stämningen är dock på topp och folk har trevligt och småpratar. Jag känner mig taggad, upprymd och ganska glad att man är tvingad att ta det väldigt lugnt uppför. Det tar ungefär en timme innan det släpper efter och man kan börja åka i sin egen takt.

Vi kommer ganska tidigt ut på en myr där det verkar blåsa åt alla möjliga vädersträck. Jag hade sett fram emot att få börja åka, få trycka på lite, men det gick inte alls som jag ville. Spåren kom och försvann, breddades och smalnade av, förvandlades till vattenpölar och sjönk ihop. Jag tog mig framåt iallafall och hoppades att det skulle bli bättre när vi kommit förbi myren och in i skogen. Det blev inte bättre.

Jag bestämmer mig för att ta det en depå i taget, då är det aldrig mer än 13 km kvar. Vid första stoppet i Smågan dricker jag tre muggar energidryck och äter en halv snickers samtidigt som jag sakta sakta fortsätter glida framåt. Jag kan se fram emot ett stopp hur länge som helst och så fort jag saktat in och får något i mig så känns allt bättre och jag vill fortsätta därifrån igen så fort som möjligt. Det är fascinerande hur lite som behövs för att ge så mycket mer energi.

Men ganska snart blir det tungt. Både axlar och ryggslut värker, när fästet släpper hugger det till i ryggen och det smärtar redan ordentligt i knäna när jag måste saxa. Det var inte så att jag trodde att det skulle bli någon lek det här, jag var beredd på att det skulle göra ont, jag visste var det eventuellt skulle värka, men jag var inte alls beredd att det skulle komma så tidigt och på så många ställen på samma gång.

Jag tar mig förbi Mångsbodarna utan att göra något längre stopp. Jag vill bara fortsätta framåt. Men här någonstans börjar det bli riktigt riktigt tungt. Snön liknar mer en seg kola än snö, och det känns inte ens som att jag åker skidor, jag hasar mig bara framåt med skidorna under fötterna. Vid tre mil slänger jag en blick på klockan och ser att jag redan varit ute i fyra timmar! Det känns helt overkligt att det gått så mycket tid och jag inser att jag inte har en chans att komma in på en tid i närheten av vad jag tänkt, utan att det kommer att gå på 12 timmar. Om jag ens ska hinna i mål...

I Risberg bestämmer jag mig för att valla om. Jag har klister kvar under skidorna men vill ändå testa, jag har ingenting att förlora. Jag får lite vila på köpet och pratar lite med de fantastiska människorna som hjälper mig. Med nytt mod åker jag vidare. Jag känner ingen skillnad alls trots ny valla.

De elva kilometrarna till Evertsberg känns som Vasaloppets allra längsta sträcka. Smärtan blir bara värre och jag kämpar med att försöka tänka positivt, men det går snart inte längre. Jag ifrågasätter allt jag håller på med. Vad är det för mening med detta? Jag mår så dåligt, jag har fruktansvärt ont, jag skäms för hur dåligt jag åker och jag förstår inte hur kroppen ska hålla när jag har mer än halva loppet kvar. Jag vill bara avboka alla lopp jag har planerade i år, lägga ner allt sportande och ägna min fritid åt att fika och göra sånt som "vanliga" tjejer gör.

Tårarna tränger fram och strupen snörs åt när jag äntligen kommer till Evertsberg. Det känns hopplöst nu, tänk om man kunde ge upp, men det kan man inte. Precis när jag kommer in i depån kommer en hälsning från Christian upp på skärmen och räddar mig i stunden. I all misär känner jag mig ändå rätt lycklig och lite redo att fortsätta kämpa. Jag stannar till lite längre för att ta ett par värktabletter, dricka ordentligt och äta bulle.

Sedan passerar jag äntligen halvvägsmarkeringen och jag kan börja räkna nedåt. Energin och humöret går upp och ner, och jag fortsätter att bara försöka röra mig framåt. Efter Oxberg har jag "bara" en Tjejvasa kvar och börjar känna igen mig från förra helgen. Spåren blir tack och lov lite bättre och när en spårmaskin kommer och drar nya spår känns det som att jag för första gången faktiskt kan åka skidor. Jag inser vilken annorlunda resa det här hade varit med riktiga spår. Jag stannar bara till i de sista depåerna för att dricka och äta lite av mina bars, och ett par gånger längs vägen för att trycka i mig några gels.

Jag vill inte stanna mer, bara fortsätta mot Mora så att det tar slut någon gång. Den här gången bryr jag mig inte det minsta om läskiga nedförsbackar, jag har inte någon energi över till det, utan åker bara ner och lyckas stå kvar på skidorna varenda gång.

Tillslut, efter overkliga elva timmar, har jag tagit mig till utkanten av Mora. Bara två kilometer kvar och jag ser äntligen ljuset i slutet av tunneln. Så mycket blandade känslor. Jag är otroligt lättad och glad att det är över, att jag faktiskt tagit mig hela vägen till Mora, det som kändes nästan otänkbart för sju timmar sedan. Samtidigt är jag så otroligt missnöjd med min egen insats, jag vill inte gå i mål på en så dålig tid när jag borde vara så mycket bättre, hela den här grejen har varit  totalt ovärdig och jag lovar mig själv om och om igen att ALDRIG göra om detta. Ja ni hör, det var väldigt ont om positiva tankar.

Men i mål kom jag! Världens största lättnad att passera mållinjen och få möta Christian som väntar på mig där. Eftersom jag kom i mål så sent hinner jag tyvärr inte njuta av min målgång utan får skynda vidare för att hinna hem till middag. Trots att det var skönt att vara i mål är jag fortfarande mest ledsen, och med tårarna rinnande går jag till bussen som tar mig till väskorna där jag klär på mig och byter till torra strumpor och skor. Dusch eller massage hinns inte med. Sedan väntade en lång bussresa tillbaka till Sälen, en sen middag och ett par välbehövliga glas vin.

Och det var det.


Jag tror att det blev lite som en chock för mig där ute i spåret. Jag förstod ju att Vasaloppet skulle bli riktigt jobbigt, men var inte alls beredd på det som väntade. Egentligen är inte tiden så viktig som det kanske låter, jag hade ju ingen aning om vad den landa på, jag trodde bara att den skulle bli bättre. Men det är hela upplevelsen i sig som jag är missnöjd med. Det känns inte som att jag åkte Vasaloppet, utan jag släpade mig bara igenom det med så mycket smärta. Jag kunde inte ta i, kunde inte få upp vare sig tempot eller pulsen, kroppen sa bara stopp. Men jag får nog helt enkelt bara ta och bestämma mig för att vara nöjd med att ha klarat det. Hela jäkla Vasaloppet!

Och nu när dagarna går börjar jag självklart bli lite lite (men bara lite) sugen på revansch, jag vet att jag kan bättre.

Tjejvasan

Klockan 02:35 ringde telefonen och höll på att skrämma livet ur mig trots att jag visste att Pappa skulle ringa när han var på väg. 20 minuter senare satt vi inpackade i bilen på väg mot Oxberg. Jag lyckades inte sova mer än någon timme i bilen men kände mig ändå pigg när vi kom fram.

Jag gjorde mitt namnbyte, hämtade ut startbevis och blev uppseedad till startgrupp fyra. Efter att vi gått ett varv i startområdet där vi fick oss lite nötter och kaffe var det dags att göra sig redo. Christian lade på klister på mina skidor medan jag satte på mig chip och nummerlapp och tejpade tårna, sedan var det dags att kliva in i startfållan.  

Det var en dryg halvtimmes väntan innan min startgrupp skulle fram till start och det var svårt att hålla värmen under tiden.Som tur är glömde jag bort att jag frös så fort jag fick knäppa fast skidorna och det var vår tur att röra oss  mot start. Otaktisk som jag är missade jag att ta mig ut till vänster där det var möjligt att komma längre fram i startgruppen.

När starten gick hade jag väldigt mycket folk framför mig och det framåt gick i sakta mak. Åkningen de första kilometrarna var inte vacker, folk gled runt lite hur som helst i spår som kom och försvann. Minsta backe var redan söndersaxad så det var bara att promenera upp på skidorna i en lång kö. Jag lade mig tidigt i vänsterspår men det gick inte mycket snabbare för det, man fick snällt hänga med bara.

Först efter en mil hade leden glesat upp sig så pass mycket att det gick att åka på i sitt eget tempo. Jag låg för det mesta i vänstra spåret så länge jag inte hade någon bakom som ville förbi. Oftast låg flera tjejer på rad där så då kände jag att jag med gott samvete kunde ligga kvar där för att slippa byta spår så ofta när vi ändå åkte fortare än alla andra.

Peter tog den här bilden när han tillsammans med hela Camillas familj hejade på mig. Jag märkte ingenting!

Jag såg ett par bekanta skidor, samma som jag stirrat på de första kilometrarna av loppet,  och insåg att jag och den här tjejen är ganska jämna och ser till att håll mig kvar bakom henne. Tack vare henne gick det nog lite fortare ibland än vad det skulle gjort om jag var ensam, för om hon gled iväg för långt såg jag till att komma ikapp. Ibland försvann hon framför eller bakom mig, men dök alltid upp igen. Tyvärr drog hon ifrån mig de sista kilometrarna så jag hann aldrig tacka för hjälpen.

I första rejäla nedförsbacken som var helt upp-plogad lyckas jag göra min första och enda krasch. Jag skrek fula ord rakt ut och skämdes lite när jag såg att jag landat precis bredvid en liten  funktionärstjej som undrade hur det gått.

Jag stannade till kort i alla tre depåer för att dricka lite energidryck. Några Pollys fick jag i mig men annars struntade jag i att äta utöver de tre gels som jag tog med ca 7km mellanrum. De var välbehövda för kroppen blev snabbt trött och kändes seg. Jag fick ont i axlarna vilket ledde till att huvudet började värka, men det var inte värre än att jag kunde stå ut. Jag antar att jag helt enkelt var ovan vid att staka så pass länge i sträck.

Två gånger under loppet blev jag peppad av världens bästa Christian och Pappa. Det av så mycket energi och kändes otroligt bra att få höra att jag låg bra till. Andra gången de dök upp var på väg in i Mora när det bara var två kilometer kvar, de två kilometrarna som kan ha varit de jobbigaste på hela dagen. Snön byttes mot konstsnö och glidet försvann. Jag stakade på men det kändes plötsligt som att jag inte kom någonstans. Jag märkte hur folk körde om mig till både höger och vänster men jag kunde bara inte öka.

Tillslut kom jag iallafall äntligen till målrakan och tog den så fort jag bara kunde. Jag var väldigt nöjd med både min tid och insats under Tjejvasan. Hade jag varit taktisk i början hade jag visserligen kunnat vinna en hel del tid, men det är ju lätt att vara efterklok. Resten av loppet tog jag i bra och jag var riktigt trött i kroppen när jag kom i mål. Planen var ju att inte känna att jag kunde tagit i lite mer, och jag följde den ganska bra tycker jag. Tiden blev 02:36 vilket inte räcker till någon seedning, men det var ändå en väldigt givande dag på många andra sätt!

Stort tack till pappa och Christian som ställde upp och skjutsade, vallade, hejade, servade och peppade. Männen i mitt liv!

Uppladdning

Eftersom jag har fått smak för det här med längdskidåkning och tävling har jag bestämt mig för att klämma in en Tjejvasa såhär helgen innan Vasaloppet. Snön lyser ju med sin frånvaro i Stockholm så det kan vara bra med några mils extra träning, och framförallt kul. Och har jag riktig tur kan det vara till lite nytta också.

En massa bilder poppar upp på Instagram och Facebook med tjejer som är på väg upp till Dalarna över helgen. Själv ska jag göra en väldigt intensiv variant med ditresa långt innan solen går upp och hemresa när jag kommit i mål. Vill man tillräckligt mycket, men har inget boende så ska nog det också gå utmärkt också. Jag kommer dessutom ha alldeles förträffligt sällskap med mig som ska köra bilen och heja. Från tidigare cykellopp vet jag att sömnbrist natten innan inte gör mig något, så om jag inte lyckas sova i bilen är det ingen kris. Sova på beställning är nämligen inte alls min grej.

Om allt går som det ska bör resultatet från Orsa Grönklitt ge mig en plats i fjärde startled. Men överlåtelsen och seedning blir klar först på plats, strax innan start, så jag håller tummarna att det löser sig.

Nödvändig proviant såsom Pollys och kolakakor är packade. Ikväll laddar jag upp med rödbetsjuice och choklad medan jag googlar vallatips. Jag tror att jag är redo.

 

 

Mitt Orsa Grönklitt Ski Marathon

I lördags gjorde jag mitt allra första lopp med skidor under fötterna. Efter cirka 1,5 månad som längdskidåkare kändes det som att det var dags för ett lopp. Eller nej, egentligen kändes det inte alls som att det var dags. Jag kunde ju fortfarande knappt bromsa och var livrädd för okända nedförsbackar, men med tanke på att det bara var fyra veckor kvar till Vasaloppet vore det bra att få känna på en längre distans och lite stundens allvar.

Som väntat kände jag mig inte direkt superpeppad på morgonen för loppet. Det var alla hjärtans dag men romantiken lös helt klart med sin frånvaro, däremot slog nog många hjärtan lite extra snabbt där i stugan. Killarna höll på med sina förberedelser, packade gels och snackade vallning medan jag mest kände mig allmänt malplacerad och ville lägga mig under täcket igen. Men jag fick tillslut på lite fästvalla skidorna, fyllde fickorna med Pollys och Tutti Frutti och stuvade in mig i bilen.

Vi ställde oss i startfållan, allra längst bak i motionsledet, tog ett par foton och kollade in konkurrensen. De andra såg inte heller ut som proffs som tur var. Så gick starten och genast kändes allt bara bra.

 

Visst var det lite trångt i början men inte alls någon stress eller kaos som jag befarat, utan vi rörde oss långsamt framåt och stämningen var glad. Jag ökade farten så fort det glesade ut sig lite och kände hur pulsen slog lite extra av tävlingspeppen.

Jag tog det medveten väldigt lugnt i början för att jag inte ville bli för trött, jag visste ju inte hur kroppen skulle reagera på 4-5 timmars skidåkning, men efter några kilometer kände jag att jag tog det för lugnt. Jag körde om flera stycken och kände mig så nöjd med insikten att jag nog inte skulle komma in sist i mål ändå. Sen kom jag på att de säkert bara skulle åka halva sträckan så risken kvarstod fortfarande.

I första depån efter 7 kilometer träffade jag på Robban. Han åt bulle och beklagade sig lite över dåligt fäste. Själv säger jag att det går jättebra men att jag tar det lugnt såhär i början. Jag sveper en mugg energidryck, kastar in några grymt goda frysta Pollys och stakar vidare. Kommer på lite senare hur jag kanske lät och hoppas att inte Robban tyckte att jag lät dryg, men det kändes faktiskt precis så bra då.

Efter ytterligare några kilometer blir det tråkigt en stund innan vi får svänga av från vägen och in i skogen där jag inser att jag närmar mig djävulsbacken. Vi var där dagen innan för att teståka den fruktade nedförsbacken. Jag fruktar alla nedförsbackar, men den här lät extra farlig. Den var inte riktigt så hemsk som jag föreställt mig, men självklart hade jag ramlat där dagen innan och hade svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna ta mig ner helskinnad.

Väl på krönet lät jag mannen före mig försvinna ner för backen innan jag åkte efter, det fanns ingen mening att stå där och tveka. Till min stora glädje och förvåning lyckas jag hålla igen farten genom att ploga med ena skidan utan att fälla mig själv och sedan kliva i spåret och ta mig igenom kurvan, över vägen och in i skogen. Med ett stort leende kan jag sedan ta mig an den långa uppförsbacken utan att bry mig det minsta om att den är jobbig, jag klarade djävulsbacken!

Det gick upp, upp, upp och plötsligt var jag tillbaka vid Stadion och hade redan åkt halva loppet. Jag klarade även där backen i kurvan och kände ett litet lyckorus. Åkte ivrigt efter en elit som redan åkt två varv och ett annat par som var på väg mot mål.


Plötsligt inser jag att jag är ju bokstavligt talat på väg genom målbågen. Nej! Jag skulle ju åkt på andra sidan staketet. Jag hör speakern ropa upp mitt namn och försöker undvika tjejen med medaljerna. Med lite desperation i rösten förklarar jag om och om igen för funktionärerna att jag ska ju åka två varv, jag är inte klar, låt bli min nummerlapp, ta inte mitt chip! Jag kommer ut ur målområdet och åker tillbaka mot backen vi startade så att jag kan påbörja andra varvet. Jag njuter mest av hur bra det känns i kroppen och hur kul det faktiskt är. Jag känner att det skaver under stortårna men det är uthärdligt.

När det är ca 12 km kvar kommer Anders som tar en mil för att varva ner efter målgång. Raksträckan jag åkte på började bli långtråkig så jag blev så himla glad över lite sällskap och extra pepp. Även andra gången klarade jag djävulsbacken, det här var ju nästan för bra för att vara sant. Innan uppförslutningen började sög jag i mig en gel och kände mig nu piggare än varvet innan.

Så var jag vid Stadion igen. Längs spåren där det tidigare stått åskådare var det nu helt tomt, nästan ödsligt, till jag kommer upp på krönet och ser Christian. Jag blir så glad att jag helt tappar fokus och ramlar innan nedförsbacken ens börjat. Jag fixar sen svängen men ramlar igen när jag försöker vinka och åka samtidigt. Det hade ju varit konstigt att åka 42 km utan en enda vurpa.

Så går jag i mål. Lycklig och förvånad över hur kort 42 kilometer kändes. Överraskad över hur kul jag tyckte att det var och hur lite ont jag fått. Jag insåg att jag gott kunde tagit i lite mer och att det finns oändligt mycket mer att jobba på vad gäller tekniken, men jag är helt klart nöjd med att ha tagit mig runt på 4 timmar och 8 minuter och en bra känsla nästan hela tiden.

Åker genom målet för andra och sista gången

Finaste skidhelgen

Det var inte tävling och blodigt allvar hela tiden, tvärtom var det mest bara trevligt. När jag och Christian kom upp åkte vi direkt till spåret och åkte ett varv runt gröna milen. Det var underbart att äntligen få glida fram på riktig snö i fina spår till skillnad från mitt senaste varv på Gärdets konstsnö som farit rätt illa av tövädret. Trots ett par vurpor nedför var jag helnöjd efteråt och konstaterade att det var årets dittills bästa åk. 

När klockan blivit tillräckligt mycket kunde vi hämta ut nycklarna till stugorna och installera oss, äta och ta ett glas vin i väntan på de andra. Vi var lite ivriga att hinna med en tur till innan dagen var slut så när de andra äntligen kommit drog vi återigen på oss pjäxor och nu även pannlampa och åkte ut igen. Det är något speciellt med att åka i mörkret, man ser bara vad som finns alldeles framför skidspetsarna, och det känns alltid lite lättare av någon anledning. 

Dagen därpå stod tekniklektion på schemat. Det var en väldigt värdefull timme, det finns så mycket att lära! Sen åkte vi upp för att testa "djävulsbacken" så att vi visste vad vi hade att vänta inför morgondagen. Inte så farligt om man är en van, eller kanske bara en orädd åkare, men för mig var det som att se döden i vitögat. Till min stora glädje överlevde jag.

Tyngdöverföringen är viktig att tänka på tydligen

Dagen efter loppet trodde jag att jag skulle vara helt slut men kroppen kändes oförskämt fräsch bortsett från en enorm blodblåsa under stortån och lite trötta armar. Vi fick en ännu bättre tekniklektion och nu ville man ju bara åka mer och träna på det vi lärt oss. Men det började bli dags att åka hem. Jag och Christian hann iallafall med ett besök till våffelstugan. Våfflan som jag längtat efter i flera dagar fick jag dock tyvärr stå över på grund av en ond mage, den hade kanske fått nog efter sportdryck, godis, mängder av mat och behövde vila lite helt enkelt. Sen var det dags att säga hej då till Orsa och åka hem till ett Stockholm som börjar bli varmt. 

Jag är verkligen glad att jag fick möjligheten att åka med upp över helgen. Jag har insett att jag verkligen gillar det här med längdskidåkning och Orsa Grönklitt Ski Marathon gav mig både mersmak och ett lugn inför Vasaloppet. Nu vill jag åka mer (i bra spår alltså)

Soissons - Paris!

Upptäckte att det sista inlägget på min resa ner till Paris aldrig blev publicerat. Efter sju månaders väntan kommer det här!

Tänk att den nu var här, dagen som hela tiden känts så otroligt avlägsen. Den allra sista dagen på den här resan.

Vi började dagen med en hotellfrukost som bestod av socker i olika former. Stämningen var hög men det var knappast enbart tack vare sockerchocken. Det luktade nagellack i hotellentrén där såväl naglar som vader, kinder och andra kroppsdelar pryddes av svenska flaggor och hjärtan. 

Jag trodde att vädret skulle ha ordnat upp sig men det var grått, blött och kallt som vanligt så den där festliga sista-dagen-känslan ville inte alls infinna sig. Efter några mil kände jag mig rätt tömd på energi och ville bara ha det avklarat. Jag ville inte cykla i regnet mer. Jag var trött på att vara konstant genomblöt med kliande utslag på grund av fukten, trött på att frysa precis hela tiden, trött på att ha kramp i händerna för att det bromsades så mycket. Knäet som jag kylsprayat varje dag vid i princip alla fikastopp började protestera, svullnaden ville inte riktigt lägga sig och den obehagskänsla jag haft övergick till smärta. Jag ville helt enkelt inte längre och orkade inte hålla tårarna tillbaka. Tur att det regnade... Jag fick iallafall bra pepp av bra människor och lyckades så småningom ta mig tillbaka till en bra känsla igen. Kan ha att göra med att vi såg ljuset, i dubbel bemärkelse. Dels började det spricka upp på himlen och man kunde ana en blå himmel där bakom, och dels började staden torna upp sig framför oss.

Vid någorlunda gott mod

Vi reser våra cyklar och hejar på ett Finskt lag som åker förbi

Vi cyklade på en lång lång cykelväg längs en flod in mot Paris centrum. Regnet gjorde att mer skräp än vanligt kröp upp på vägen och orsakade punka på punka. Det kändes nästan som ett skämt när vi klarat oss så bra hela veckan med bara några få punkor. Efter cirka tio stycken tänkte jag tanken att det är ju ändå rätt fantastiskt att jag själv klarat mig hela våren och hela vägen utan en enda punka. Bara någon minut senare pyser det till och framdäcket blir platt. Stanna är det sista jag vill göra nu när det bara är några kilometer kvar så jag fortsätter cykla. Jag kunde inte bry mig mindre om fälgen eller hjulet just då, jag ville bara komma fram. Men när vi kom upp på kullersten blev det lite väl ostadigt och eftersom vi ändå stannade där och samlades vid några andra lag passade jag på att (få hjälp att) byta slang. 

Nu började festen. Alla lagen var samlade nånstans i Paris och gatorna vi skulle cykla in på var avspärrade. Drygt 1200 gula cyklister rullade långsamt in mot Eiffeltornet. Det var en mäktig känsla när Triumfbågen tornade upp sig, och när vi cyklade i rondellen alldeles nedanför Eiffeltornet. Det börjar bli mer och mer folk längs vägen som samlats för att titta och heja. Plötsligt ser jag min pappa i folkmassan och blir så himla glad. Insikten att vi faktiskt var i mål blev i och med det så verklig. När vi sedan rullar in i parken vid Invalidkyrkan står även mamma där och tårarna börjar rinna igen, men nu av lättnad och glädje.

Mamma och pappa mötte mig med Champagne och kramar

Parken var full av cyklister och core team. Vi bjöds på skumpa och minglade med våra nära och kära. Alla lyfte sina cyklar mot himlen och tog den där klassiska målbilden. Alla utom jag vill säga, jag glömde bort det! Kaptenerna åkte i fontänen, vi tog gruppbilder, kramades, sjöng hejaramsor och drack mer skumpa. Jag har ingen aning om hur länge vi var där men så småningom var det dags att rulla vidare.

Vi hade inte fått tillstånd att cykla längs Champs Elyssées in till Paris men eftersom det tidigare utlovats och vi så himla gärna ville så gjorde vi det ändå. Jag hade fått punka även på bakdäcket som nu var helt platt och bromsklossarna var så slut som de bara kunde bli men det gjorde mig inte det minsta just då.  Vi var framme!!