1. Vasaloppet

Jag ska försöka att inte bli alltför detaljerad i återberättandet av mitt Vasalopp. Drygt elva timmars skidåkning kan bli ett väldigt långt blogginlägg och det här blir nog lite för långt ändå. Jag håller fortfarande på att smälta den där dagen och jobbar på att vara nöjd med det faktum att jag gjorde det. Jag åkte Vasaloppet!

Återigen skulle klockan ställas på en okristligt tidig timme för att vi skulle få en bra plats i startfållorna, extra viktigt för mig som skulle trängas med cirka fem tusen andra åkare. Ylva och jag fick en ganska bra plats för våra skidor i fålla nummer tio, rätt långt fram och ovanför vattenpölen. När skidorna var på plats gick vi upp och åt frukost tillsammans med Christian och Mårten som fick hålla till i de främre startfållorna. Tiden gick fort och snart var det dags att säga hej då för några timmar och göra oss redo.

Det var ont om snö i startområdet

DÄR går starten! Men vi märker ingenting förrän efter någon minut när massan börjar röra sig framåt. Vi åker snabbare än jag trott fram till foten backen där det blir stopp. Ett litet steg i taget rör vi oss uppför backen, ofta står det helt still och man får hålla in stavarna så gott man kan för att behålla sina trugor. Stämningen är dock på topp och folk har trevligt och småpratar. Jag känner mig taggad, upprymd och ganska glad att man är tvingad att ta det väldigt lugnt uppför. Det tar ungefär en timme innan det släpper efter och man kan börja åka i sin egen takt.

Vi kommer ganska tidigt ut på en myr där det verkar blåsa åt alla möjliga vädersträck. Jag hade sett fram emot att få börja åka, få trycka på lite, men det gick inte alls som jag ville. Spåren kom och försvann, breddades och smalnade av, förvandlades till vattenpölar och sjönk ihop. Jag tog mig framåt iallafall och hoppades att det skulle bli bättre när vi kommit förbi myren och in i skogen. Det blev inte bättre.

Jag bestämmer mig för att ta det en depå i taget, då är det aldrig mer än 13 km kvar. Vid första stoppet i Smågan dricker jag tre muggar energidryck och äter en halv snickers samtidigt som jag sakta sakta fortsätter glida framåt. Jag kan se fram emot ett stopp hur länge som helst och så fort jag saktat in och får något i mig så känns allt bättre och jag vill fortsätta därifrån igen så fort som möjligt. Det är fascinerande hur lite som behövs för att ge så mycket mer energi.

Men ganska snart blir det tungt. Både axlar och ryggslut värker, när fästet släpper hugger det till i ryggen och det smärtar redan ordentligt i knäna när jag måste saxa. Det var inte så att jag trodde att det skulle bli någon lek det här, jag var beredd på att det skulle göra ont, jag visste var det eventuellt skulle värka, men jag var inte alls beredd att det skulle komma så tidigt och på så många ställen på samma gång.

Jag tar mig förbi Mångsbodarna utan att göra något längre stopp. Jag vill bara fortsätta framåt. Men här någonstans börjar det bli riktigt riktigt tungt. Snön liknar mer en seg kola än snö, och det känns inte ens som att jag åker skidor, jag hasar mig bara framåt med skidorna under fötterna. Vid tre mil slänger jag en blick på klockan och ser att jag redan varit ute i fyra timmar! Det känns helt overkligt att det gått så mycket tid och jag inser att jag inte har en chans att komma in på en tid i närheten av vad jag tänkt, utan att det kommer att gå på 12 timmar. Om jag ens ska hinna i mål...

I Risberg bestämmer jag mig för att valla om. Jag har klister kvar under skidorna men vill ändå testa, jag har ingenting att förlora. Jag får lite vila på köpet och pratar lite med de fantastiska människorna som hjälper mig. Med nytt mod åker jag vidare. Jag känner ingen skillnad alls trots ny valla.

De elva kilometrarna till Evertsberg känns som Vasaloppets allra längsta sträcka. Smärtan blir bara värre och jag kämpar med att försöka tänka positivt, men det går snart inte längre. Jag ifrågasätter allt jag håller på med. Vad är det för mening med detta? Jag mår så dåligt, jag har fruktansvärt ont, jag skäms för hur dåligt jag åker och jag förstår inte hur kroppen ska hålla när jag har mer än halva loppet kvar. Jag vill bara avboka alla lopp jag har planerade i år, lägga ner allt sportande och ägna min fritid åt att fika och göra sånt som "vanliga" tjejer gör.

Tårarna tränger fram och strupen snörs åt när jag äntligen kommer till Evertsberg. Det känns hopplöst nu, tänk om man kunde ge upp, men det kan man inte. Precis när jag kommer in i depån kommer en hälsning från Christian upp på skärmen och räddar mig i stunden. I all misär känner jag mig ändå rätt lycklig och lite redo att fortsätta kämpa. Jag stannar till lite längre för att ta ett par värktabletter, dricka ordentligt och äta bulle.

Sedan passerar jag äntligen halvvägsmarkeringen och jag kan börja räkna nedåt. Energin och humöret går upp och ner, och jag fortsätter att bara försöka röra mig framåt. Efter Oxberg har jag "bara" en Tjejvasa kvar och börjar känna igen mig från förra helgen. Spåren blir tack och lov lite bättre och när en spårmaskin kommer och drar nya spår känns det som att jag för första gången faktiskt kan åka skidor. Jag inser vilken annorlunda resa det här hade varit med riktiga spår. Jag stannar bara till i de sista depåerna för att dricka och äta lite av mina bars, och ett par gånger längs vägen för att trycka i mig några gels.

Jag vill inte stanna mer, bara fortsätta mot Mora så att det tar slut någon gång. Den här gången bryr jag mig inte det minsta om läskiga nedförsbackar, jag har inte någon energi över till det, utan åker bara ner och lyckas stå kvar på skidorna varenda gång.

Tillslut, efter overkliga elva timmar, har jag tagit mig till utkanten av Mora. Bara två kilometer kvar och jag ser äntligen ljuset i slutet av tunneln. Så mycket blandade känslor. Jag är otroligt lättad och glad att det är över, att jag faktiskt tagit mig hela vägen till Mora, det som kändes nästan otänkbart för sju timmar sedan. Samtidigt är jag så otroligt missnöjd med min egen insats, jag vill inte gå i mål på en så dålig tid när jag borde vara så mycket bättre, hela den här grejen har varit  totalt ovärdig och jag lovar mig själv om och om igen att ALDRIG göra om detta. Ja ni hör, det var väldigt ont om positiva tankar.

Men i mål kom jag! Världens största lättnad att passera mållinjen och få möta Christian som väntar på mig där. Eftersom jag kom i mål så sent hinner jag tyvärr inte njuta av min målgång utan får skynda vidare för att hinna hem till middag. Trots att det var skönt att vara i mål är jag fortfarande mest ledsen, och med tårarna rinnande går jag till bussen som tar mig till väskorna där jag klär på mig och byter till torra strumpor och skor. Dusch eller massage hinns inte med. Sedan väntade en lång bussresa tillbaka till Sälen, en sen middag och ett par välbehövliga glas vin.

Och det var det.


Jag tror att det blev lite som en chock för mig där ute i spåret. Jag förstod ju att Vasaloppet skulle bli riktigt jobbigt, men var inte alls beredd på det som väntade. Egentligen är inte tiden så viktig som det kanske låter, jag hade ju ingen aning om vad den landa på, jag trodde bara att den skulle bli bättre. Men det är hela upplevelsen i sig som jag är missnöjd med. Det känns inte som att jag åkte Vasaloppet, utan jag släpade mig bara igenom det med så mycket smärta. Jag kunde inte ta i, kunde inte få upp vare sig tempot eller pulsen, kroppen sa bara stopp. Men jag får nog helt enkelt bara ta och bestämma mig för att vara nöjd med att ha klarat det. Hela jäkla Vasaloppet!

Och nu när dagarna går börjar jag självklart bli lite lite (men bara lite) sugen på revansch, jag vet att jag kan bättre.

Tjejvasan

Klockan 02:35 ringde telefonen och höll på att skrämma livet ur mig trots att jag visste att Pappa skulle ringa när han var på väg. 20 minuter senare satt vi inpackade i bilen på väg mot Oxberg. Jag lyckades inte sova mer än någon timme i bilen men kände mig ändå pigg när vi kom fram.

Jag gjorde mitt namnbyte, hämtade ut startbevis och blev uppseedad till startgrupp fyra. Efter att vi gått ett varv i startområdet där vi fick oss lite nötter och kaffe var det dags att göra sig redo. Christian lade på klister på mina skidor medan jag satte på mig chip och nummerlapp och tejpade tårna, sedan var det dags att kliva in i startfållan.  

Det var en dryg halvtimmes väntan innan min startgrupp skulle fram till start och det var svårt att hålla värmen under tiden.Som tur är glömde jag bort att jag frös så fort jag fick knäppa fast skidorna och det var vår tur att röra oss  mot start. Otaktisk som jag är missade jag att ta mig ut till vänster där det var möjligt att komma längre fram i startgruppen.

När starten gick hade jag väldigt mycket folk framför mig och det framåt gick i sakta mak. Åkningen de första kilometrarna var inte vacker, folk gled runt lite hur som helst i spår som kom och försvann. Minsta backe var redan söndersaxad så det var bara att promenera upp på skidorna i en lång kö. Jag lade mig tidigt i vänsterspår men det gick inte mycket snabbare för det, man fick snällt hänga med bara.

Först efter en mil hade leden glesat upp sig så pass mycket att det gick att åka på i sitt eget tempo. Jag låg för det mesta i vänstra spåret så länge jag inte hade någon bakom som ville förbi. Oftast låg flera tjejer på rad där så då kände jag att jag med gott samvete kunde ligga kvar där för att slippa byta spår så ofta när vi ändå åkte fortare än alla andra.

Peter tog den här bilden när han tillsammans med hela Camillas familj hejade på mig. Jag märkte ingenting!

Jag såg ett par bekanta skidor, samma som jag stirrat på de första kilometrarna av loppet,  och insåg att jag och den här tjejen är ganska jämna och ser till att håll mig kvar bakom henne. Tack vare henne gick det nog lite fortare ibland än vad det skulle gjort om jag var ensam, för om hon gled iväg för långt såg jag till att komma ikapp. Ibland försvann hon framför eller bakom mig, men dök alltid upp igen. Tyvärr drog hon ifrån mig de sista kilometrarna så jag hann aldrig tacka för hjälpen.

I första rejäla nedförsbacken som var helt upp-plogad lyckas jag göra min första och enda krasch. Jag skrek fula ord rakt ut och skämdes lite när jag såg att jag landat precis bredvid en liten  funktionärstjej som undrade hur det gått.

Jag stannade till kort i alla tre depåer för att dricka lite energidryck. Några Pollys fick jag i mig men annars struntade jag i att äta utöver de tre gels som jag tog med ca 7km mellanrum. De var välbehövda för kroppen blev snabbt trött och kändes seg. Jag fick ont i axlarna vilket ledde till att huvudet började värka, men det var inte värre än att jag kunde stå ut. Jag antar att jag helt enkelt var ovan vid att staka så pass länge i sträck.

Två gånger under loppet blev jag peppad av världens bästa Christian och Pappa. Det av så mycket energi och kändes otroligt bra att få höra att jag låg bra till. Andra gången de dök upp var på väg in i Mora när det bara var två kilometer kvar, de två kilometrarna som kan ha varit de jobbigaste på hela dagen. Snön byttes mot konstsnö och glidet försvann. Jag stakade på men det kändes plötsligt som att jag inte kom någonstans. Jag märkte hur folk körde om mig till både höger och vänster men jag kunde bara inte öka.

Tillslut kom jag iallafall äntligen till målrakan och tog den så fort jag bara kunde. Jag var väldigt nöjd med både min tid och insats under Tjejvasan. Hade jag varit taktisk i början hade jag visserligen kunnat vinna en hel del tid, men det är ju lätt att vara efterklok. Resten av loppet tog jag i bra och jag var riktigt trött i kroppen när jag kom i mål. Planen var ju att inte känna att jag kunde tagit i lite mer, och jag följde den ganska bra tycker jag. Tiden blev 02:36 vilket inte räcker till någon seedning, men det var ändå en väldigt givande dag på många andra sätt!

Stort tack till pappa och Christian som ställde upp och skjutsade, vallade, hejade, servade och peppade. Männen i mitt liv!