En vecka har gått sedan vi passerade mållinjen i ett mörkt och regnigt Motala strax efter tio på lördagkvällen. Vi var sjutton euforiska tjejer i mål som tillsammans tagit oss trettio mil på åtta timmar och femtiotre minuter!
 |
| Kanonväder i Motala! Vi är nervösa och taggade men ändå rätt lugna där vi sitter i gräset ett par timmar innan start. |
 |
| Pasta-picknick i parken i väntan på vår tur. Vi fick frågan hur det gått många gånger. "Vi har inte ens startat än" |
Det var en konstig känsla att sitta på en gräsmatta i Motala på lördagsförmiddagen tillsammans med människor som drack öl och firade att de gått i mål. Det kändes fortfarande ofattbart att vi hade trettio mil framför oss innan vi skulle vara på samma plats som dem.
 |
| Vi går igenom de sista detaljerna innan start för att alla ska vara medvetna om vad som gäller i depåerna, vilka trafikproblem vi kan stöta på etc. |
 |
| Det obligatoriskt gruppfotot |
 |
Insläppt i startfållan och taggad för start!
|
 |
| Starten har gått och vi rullar ut ur Motala |
Vi startade som tredje sista grupp. Efter några mil blev vi omkörda av de två klungorna som startat efter oss, och efter det var vi i princip ensamma på banan. Vi var tvungna att ta första kisspaus lite tidigare än planerat när de som just kört om lade sig precis framför. Det är ju till stor hjälp att ha en klunga framför, men eftersom hela meningen med SubXX handlar om att vi är enbart tjejer som cyklar snabbt utan hjälp av andra så lät vi killarna komma iväg.
 |
De första elva milen gick relativt lätt för mig. I första depån bytte jag flaskor, insats i camel bak, och godispåse. Hann till och med äta några chips under de tre minuter vi hade på oss. Sedan drog vi iväg igen, och hej vad det gick. Snabbt uppför och mjölksyran smackade till totalt i låren. Jag fick lägga mig bak en stund för att hinna äta, dricka och ta igen mig innan jag kunde gå fram och dra igen.
 |
| Mina två depåhinkar. Vi stannade inte i några av de vanliga depåerna, utan hade två egna. I varje depå fick vi tillgång till en hink vi fyllt med det vi kunde tänkas vilja ha och behöva. Utöver vätska och energi hade jag stoppat ner gifflar, chips och Cola till sista stoppet. Tyvärr hinner man inte med så mycket chips-mys på tre minuter.... |
Plötsligt kom en fruktansvärd smärta i vänsterfoten. Det kändes som att det satt en liten tomte på stortån och karvade i leden med en morakniv. Jag lossade skorna lite men smärtan fortsatte att komma och gå. Efter andra depån och fjärde värktabletten lättade det äntligen.
När vi rullade ur andra depån började jag försiktigt längst bak i klungan för att undvika samma lårchock som tidigare. När kroppen kändes okej tog mig sedan uppåt i klungan igen. Sista milen ökade vi tempot något och jag var verkligen grymt imponerad av kapaciteten hos de här riktigt grymma tjejerna. Själv kände jag mig inte starkast i världen, däremot väldigt tacksam för att jag fick rulla i mål tillsammans med min klunga.
 |
08:53 blev vår måltid och jag är så himla nöjd. Det var stundtals riktigt tungt, och det gjorde ont, men det var också roligt, och farten, teamet och känslan att gå i mål övervann i slutändan allt som var jobbigt! Att cykla med SubXX är något utöver det vanliga, det är så grymt när alla samarbetar och allt bara stämmer, fantastisk cykling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar