Soissons - Paris!

Upptäckte att det sista inlägget på min resa ner till Paris aldrig blev publicerat. Efter sju månaders väntan kommer det här!

Tänk att den nu var här, dagen som hela tiden känts så otroligt avlägsen. Den allra sista dagen på den här resan.

Vi började dagen med en hotellfrukost som bestod av socker i olika former. Stämningen var hög men det var knappast enbart tack vare sockerchocken. Det luktade nagellack i hotellentrén där såväl naglar som vader, kinder och andra kroppsdelar pryddes av svenska flaggor och hjärtan. 

Jag trodde att vädret skulle ha ordnat upp sig men det var grått, blött och kallt som vanligt så den där festliga sista-dagen-känslan ville inte alls infinna sig. Efter några mil kände jag mig rätt tömd på energi och ville bara ha det avklarat. Jag ville inte cykla i regnet mer. Jag var trött på att vara konstant genomblöt med kliande utslag på grund av fukten, trött på att frysa precis hela tiden, trött på att ha kramp i händerna för att det bromsades så mycket. Knäet som jag kylsprayat varje dag vid i princip alla fikastopp började protestera, svullnaden ville inte riktigt lägga sig och den obehagskänsla jag haft övergick till smärta. Jag ville helt enkelt inte längre och orkade inte hålla tårarna tillbaka. Tur att det regnade... Jag fick iallafall bra pepp av bra människor och lyckades så småningom ta mig tillbaka till en bra känsla igen. Kan ha att göra med att vi såg ljuset, i dubbel bemärkelse. Dels började det spricka upp på himlen och man kunde ana en blå himmel där bakom, och dels började staden torna upp sig framför oss.

Vid någorlunda gott mod

Vi reser våra cyklar och hejar på ett Finskt lag som åker förbi

Vi cyklade på en lång lång cykelväg längs en flod in mot Paris centrum. Regnet gjorde att mer skräp än vanligt kröp upp på vägen och orsakade punka på punka. Det kändes nästan som ett skämt när vi klarat oss så bra hela veckan med bara några få punkor. Efter cirka tio stycken tänkte jag tanken att det är ju ändå rätt fantastiskt att jag själv klarat mig hela våren och hela vägen utan en enda punka. Bara någon minut senare pyser det till och framdäcket blir platt. Stanna är det sista jag vill göra nu när det bara är några kilometer kvar så jag fortsätter cykla. Jag kunde inte bry mig mindre om fälgen eller hjulet just då, jag ville bara komma fram. Men när vi kom upp på kullersten blev det lite väl ostadigt och eftersom vi ändå stannade där och samlades vid några andra lag passade jag på att (få hjälp att) byta slang. 

Nu började festen. Alla lagen var samlade nånstans i Paris och gatorna vi skulle cykla in på var avspärrade. Drygt 1200 gula cyklister rullade långsamt in mot Eiffeltornet. Det var en mäktig känsla när Triumfbågen tornade upp sig, och när vi cyklade i rondellen alldeles nedanför Eiffeltornet. Det börjar bli mer och mer folk längs vägen som samlats för att titta och heja. Plötsligt ser jag min pappa i folkmassan och blir så himla glad. Insikten att vi faktiskt var i mål blev i och med det så verklig. När vi sedan rullar in i parken vid Invalidkyrkan står även mamma där och tårarna börjar rinna igen, men nu av lättnad och glädje.

Mamma och pappa mötte mig med Champagne och kramar

Parken var full av cyklister och core team. Vi bjöds på skumpa och minglade med våra nära och kära. Alla lyfte sina cyklar mot himlen och tog den där klassiska målbilden. Alla utom jag vill säga, jag glömde bort det! Kaptenerna åkte i fontänen, vi tog gruppbilder, kramades, sjöng hejaramsor och drack mer skumpa. Jag har ingen aning om hur länge vi var där men så småningom var det dags att rulla vidare.

Vi hade inte fått tillstånd att cykla längs Champs Elyssées in till Paris men eftersom det tidigare utlovats och vi så himla gärna ville så gjorde vi det ändå. Jag hade fått punka även på bakdäcket som nu var helt platt och bromsklossarna var så slut som de bara kunde bli men det gjorde mig inte det minsta just då.  Vi var framme!!