Tjejvasan

Klockan 02:35 ringde telefonen och höll på att skrämma livet ur mig trots att jag visste att Pappa skulle ringa när han var på väg. 20 minuter senare satt vi inpackade i bilen på väg mot Oxberg. Jag lyckades inte sova mer än någon timme i bilen men kände mig ändå pigg när vi kom fram.

Jag gjorde mitt namnbyte, hämtade ut startbevis och blev uppseedad till startgrupp fyra. Efter att vi gått ett varv i startområdet där vi fick oss lite nötter och kaffe var det dags att göra sig redo. Christian lade på klister på mina skidor medan jag satte på mig chip och nummerlapp och tejpade tårna, sedan var det dags att kliva in i startfållan.  

Det var en dryg halvtimmes väntan innan min startgrupp skulle fram till start och det var svårt att hålla värmen under tiden.Som tur är glömde jag bort att jag frös så fort jag fick knäppa fast skidorna och det var vår tur att röra oss  mot start. Otaktisk som jag är missade jag att ta mig ut till vänster där det var möjligt att komma längre fram i startgruppen.

När starten gick hade jag väldigt mycket folk framför mig och det framåt gick i sakta mak. Åkningen de första kilometrarna var inte vacker, folk gled runt lite hur som helst i spår som kom och försvann. Minsta backe var redan söndersaxad så det var bara att promenera upp på skidorna i en lång kö. Jag lade mig tidigt i vänsterspår men det gick inte mycket snabbare för det, man fick snällt hänga med bara.

Först efter en mil hade leden glesat upp sig så pass mycket att det gick att åka på i sitt eget tempo. Jag låg för det mesta i vänstra spåret så länge jag inte hade någon bakom som ville förbi. Oftast låg flera tjejer på rad där så då kände jag att jag med gott samvete kunde ligga kvar där för att slippa byta spår så ofta när vi ändå åkte fortare än alla andra.

Peter tog den här bilden när han tillsammans med hela Camillas familj hejade på mig. Jag märkte ingenting!

Jag såg ett par bekanta skidor, samma som jag stirrat på de första kilometrarna av loppet,  och insåg att jag och den här tjejen är ganska jämna och ser till att håll mig kvar bakom henne. Tack vare henne gick det nog lite fortare ibland än vad det skulle gjort om jag var ensam, för om hon gled iväg för långt såg jag till att komma ikapp. Ibland försvann hon framför eller bakom mig, men dök alltid upp igen. Tyvärr drog hon ifrån mig de sista kilometrarna så jag hann aldrig tacka för hjälpen.

I första rejäla nedförsbacken som var helt upp-plogad lyckas jag göra min första och enda krasch. Jag skrek fula ord rakt ut och skämdes lite när jag såg att jag landat precis bredvid en liten  funktionärstjej som undrade hur det gått.

Jag stannade till kort i alla tre depåer för att dricka lite energidryck. Några Pollys fick jag i mig men annars struntade jag i att äta utöver de tre gels som jag tog med ca 7km mellanrum. De var välbehövda för kroppen blev snabbt trött och kändes seg. Jag fick ont i axlarna vilket ledde till att huvudet började värka, men det var inte värre än att jag kunde stå ut. Jag antar att jag helt enkelt var ovan vid att staka så pass länge i sträck.

Två gånger under loppet blev jag peppad av världens bästa Christian och Pappa. Det av så mycket energi och kändes otroligt bra att få höra att jag låg bra till. Andra gången de dök upp var på väg in i Mora när det bara var två kilometer kvar, de två kilometrarna som kan ha varit de jobbigaste på hela dagen. Snön byttes mot konstsnö och glidet försvann. Jag stakade på men det kändes plötsligt som att jag inte kom någonstans. Jag märkte hur folk körde om mig till både höger och vänster men jag kunde bara inte öka.

Tillslut kom jag iallafall äntligen till målrakan och tog den så fort jag bara kunde. Jag var väldigt nöjd med både min tid och insats under Tjejvasan. Hade jag varit taktisk i början hade jag visserligen kunnat vinna en hel del tid, men det är ju lätt att vara efterklok. Resten av loppet tog jag i bra och jag var riktigt trött i kroppen när jag kom i mål. Planen var ju att inte känna att jag kunde tagit i lite mer, och jag följde den ganska bra tycker jag. Tiden blev 02:36 vilket inte räcker till någon seedning, men det var ändå en väldigt givande dag på många andra sätt!

Stort tack till pappa och Christian som ställde upp och skjutsade, vallade, hejade, servade och peppade. Männen i mitt liv!