Maastricht - Corbion

När himlen väl öppnat sig fanns det ingen hejd på regnet. Redan när vi drog undan gardinerna på morgonen öste det ner utan minsta tecken på uppehåll. På grund av att alla inte sett över sina cyklar kvällen innan blev vi försenade när kedjor skulle oljas och bromsar bytas.

För att slippa bli helt genomblöta redan innan vi börjat cykla fick vi vänta inne i hotellobbyn under tiden. Jag silvertejpade mina skoöverdrag för att få ha torra strumpor i iallafall någon timme. Andra drog på plastsäckar under regnjackan i ett försök att hålla sig varma och någorlunda torra. Vi hade en lång och krävande dag framför oss. 

Vi cyklade genom byar, över fält, förbi berg och floder som hade varit fantastiskt vackra om vädret hade låtit oss njuta lite. Nu var allt dolt i ett grått molntäcke och glasögonen igenimmade.  

Vi gjorde många stopp längs vägen för att sätta på kläder, vänta in folk eller äta lite och varje gång försvann all värme jag lyckats få upp under cyklingen och jag blev genomfrusen igen.

Den här dagen skulle vi upp för den fruktade backen Muur de Huy. För många är det ett mål i sig att ta sig upp för Huy som är en ca 800 meter lång backe som på det brantaste stället lutar 24%. Jag var inte orolig för att orka upp, men jag måste erkänna att det var riktigt jobbigt och brantare än jag trott. Upp kom jag iallafall och väl där fick vi fika och lite regnskydd.

Alla lagen kör Huy samma dag så det brukar vara en riktig fest uppe på toppen. Den här dagen tog regnet och kylan lite udden av stämningen men danskarna gjorde ett bra jobb att liva upp den.

När vi sen kom fram till lunchstoppet hade klockan blivit mycket. Vi skulle totalt cykla 22 mil men med det tempot vi hållit dittills såg det inte ut som om att vi skulle kunna komma fram i tid. Många var trötta och frusna och beslutet togs att sju personer fick åka bil direkt till hotellet. Efter det fick vi som fortsatte upp både tempot och värmen och trots regn var det kul att cykla. 

När vi kom till sista fikat var vi inställda på ett kort stopp för att sedan dra vidare. Besvikelsen var stor när vi fick höra att vi skulle bryta där på grund av att klockan var mycket och det var en säkerhetsrisk att fortsätta. 

Vi fick en öl och satte oss sedan motvilligt i bilarna som skulle ta oss sista biten. 

När jag kall, blöt och lite ledsen kom till hotellet hade tjejerna som kommit dit tidigare tappat upp ett bad och köpt en öl. Medan de tog hand om mina saker fick jag kliva ner i badet och fälla en tår av tacksamhet. Just då, trots allt, kunde det inte blivit bättre.