Jag drar till fjälls

Träd och röda stugor susar förbi utanför fönstret medan jag mjukt gungas jag fram genom Sverige. Jag ligger på en brits i vagn 13 som i skrivande stund befinner sig i höjd med Hudiksvall, men som om 14 timmar stannar vid Abisko turiststation. Därifrån ska jag börja min vandring som så småningom ska leda mig till Nikkaloukta. 

Jag går själv den här gången vilket gör det lite extra spännande. Det är något med att resa själv som tycker om, jag blir på något sätt mer harmonisk och upplever saker lite annorlunda. Jag får göra precis det jag känner för, äta vad och när jag vill och gå hur långt eller kort jag vill. Å andra sidan kan det nog bli lite tråkigt att inte ha någon att dela allt fint med, och kanske lite läskigt när det prasslar utanför tältet på natten. 

Jag har ju faktiskt aldrig semestrat själv i en hel vecka så jag får återkomma om sju dagar med huruvida jag fortfarande gillar idén eller inte. 

Jag ser mest fram emot att koppla bort och av. Min rastlösa hjärna behöver vila och där uppe finns inget alternativ, där finns varken mottagning eller eluttag. Kroppen får offra sig för hjärnans skull för den får däremot inte mycket vila i veckan. Ryggsäcken blev tyngre än väntat. Såklart. 

Nu börjar det snarkas här och det är väl dags för mig också att låta mig vaggas till sömns.

God natt, vi ses om en vecka!

3. Vansbrosimningen

Ja just det, jag simmade ju Vansbrosimmet i helgen! Och klarade därmed av tredje grenen i Klassikern. Vansbrosimmet var lätt, nästan för lätt. Lite snopet liksom.

Vasaloppet var ju superduperjobbigt, Vätternrundan också rätt tung och jag gissar att Lidingöloppet blir en ordentlig utmaning. Men detta, bara en dryg timmes simning, går ju liksom inte att jämföra med de andra loppen i klassikern. Det är självklart min högst personliga uppfattning, men ska jag spendera en massa pengar och åtta timmar i en bil vill jag ha en större utmaning.

Det var varmt i vattnet och väldigt varmt i luften, en perfekt dag för simning. Jag var lite nervös när jag stod i starten. Jag har ju tränat litegrann på crawl men aldrig crawlat bland folk och jag blir fasligt trött alldeles för snabbt.

Jag började med att växla lite, crawla tills det blev för trångt, bröstsimma en bit och crawla igen. När det blev glesare provade jag att crawla en längre sträcka. Efter en stund kände jag någon sorts sjögräs mellan fingrarna och upptäckte att jag simmat mer eller mindre rakt åt vänster och mot land. Jag var rätt ensam på min sida älven och badvakterna på bryggan kastade ett extra öga på mig. Jag gav upp crawlen för en liten stund, ska jag hålla på att simma i sicksack sådär skulle jag ju aldrig komma i mål. Jag simmade tillbaka och sällade mig till de andra i strömmen.

Plötsligt dök 1500-metersmarkeringen upp och jag blev förvånad hur snabbt det gått. Jag simmade på, crawlade lite om vartannat, frustade lite. När vi svängde upp motströms tog jag av mig glasögonen som var så igenimmade att jag knappt såg bojarna längre och körde bröstsim en bra stund medan jag kikade på publiken och hade det rätt bra. Sen kom jag på att det inte ens var jobbigt, och det är ju inte bra, det måste vara jobbigt! Så jag försökte öka lite, crawla lite mer och vips så var jag i mål.

Jag spanade efter mina supporters men såg ingen. Gick och hämtade mina saker, hoppade bort vattnet i öronen och ringde föräldrarna som tydligen suttit och tittat på simmarna men helt missat mig. Jag gick tillbaka till mål och fick en målbild innan vi satte oss i gräset och väntade på Christian som startat ca 1,5 timme efter mig. 

Christian bankar till tidtagningen i mål

Det var en härlig dag i alla fall, och tre kilometers simning kändes inte alls så långt som jag trott att det skulle göra.

2. Vätternrundan

En vecka har gått sedan vi passerade mållinjen i ett mörkt och regnigt Motala strax efter tio på lördagkvällen. Vi var sjutton euforiska tjejer i mål som tillsammans tagit oss trettio mil på åtta timmar och femtiotre minuter!

Kanonväder i Motala! Vi är nervösa och taggade men ändå rätt lugna där vi sitter i gräset ett par timmar innan start.

Pasta-picknick i parken i väntan på vår tur. Vi fick frågan hur det
gått många gånger. "Vi har inte ens startat än"

Det var en konstig känsla att sitta på en gräsmatta i Motala på lördagsförmiddagen tillsammans med människor som drack öl och firade att de gått i mål. Det kändes fortfarande ofattbart att vi hade trettio mil framför oss innan vi skulle vara på samma plats som dem.

Vi går igenom de sista detaljerna innan start för att alla ska vara medvetna om vad som gäller i depåerna, vilka trafikproblem vi kan stöta på etc.

Det obligatoriskt gruppfotot

Insläppt i startfållan och taggad för start!

Starten har gått och vi rullar ut ur Motala

Vi startade som tredje sista grupp. Efter några mil blev vi omkörda av de två klungorna som startat efter oss, och efter det var vi i princip ensamma på banan. Vi var tvungna att ta första kisspaus lite tidigare än planerat när de som just kört om lade sig precis framför. Det är ju till stor hjälp att ha en klunga framför, men eftersom hela meningen med SubXX handlar om att vi är enbart tjejer som cyklar snabbt utan hjälp av andra så lät vi killarna komma iväg. 

De första elva milen gick relativt lätt för mig. I första depån bytte jag flaskor, insats i camel bak, och godispåse. Hann till och med äta några chips under de tre minuter vi hade på oss. Sedan drog vi iväg igen, och hej vad det gick. Snabbt uppför och mjölksyran smackade till totalt i låren. Jag fick lägga mig bak en stund för att hinna äta, dricka och ta igen mig innan jag kunde gå fram och dra igen.

Mina två depåhinkar. Vi stannade inte i några av de vanliga depåerna, utan hade två egna. I varje depå fick vi tillgång till en hink vi fyllt med det vi kunde tänkas vilja ha och behöva. Utöver vätska och energi hade jag stoppat ner gifflar, chips och Cola till sista stoppet. Tyvärr hinner man inte med så mycket chips-mys på tre minuter....

Plötsligt kom en fruktansvärd smärta i vänsterfoten. Det kändes som att det satt en liten tomte på stortån och karvade i leden med en morakniv. Jag lossade skorna lite men smärtan fortsatte att komma och gå. Efter andra depån och fjärde värktabletten lättade det äntligen.

När vi rullade ur andra depån började jag försiktigt längst bak i klungan för att undvika samma lårchock som tidigare. När kroppen kändes okej tog mig sedan uppåt i klungan igen. Sista milen ökade vi tempot något och jag var verkligen grymt imponerad av kapaciteten hos de här riktigt grymma tjejerna. Själv kände jag mig inte starkast i världen, däremot väldigt tacksam för att jag fick rulla i mål tillsammans med min klunga. 

08:53 blev vår måltid och jag är så himla nöjd. Det var stundtals riktigt tungt, och det gjorde ont, men det var också roligt, och farten, teamet och känslan att gå i mål övervann i slutändan allt som var jobbigt! Att cykla med SubXX är något utöver det vanliga, det är så grymt när alla samarbetar och allt bara stämmer, fantastisk cykling!

Trött och glad och stark och svag och lättad och lycklig. 

SubXX sub9 2015

Förberedelser

Jag har packat allt jag tror mig behöva, tvättat cykeln och delat upp mängder av bars, gels, godis och sportdryck som ska ut till depåerna och se till att jag har energi nog för hela dagen. Jag har cyklat otaliga mil och jobbat på att bli både starkare och snabbare. Jag tror att jag känner mig redo för Vätternrundan nu. 

Förra och även första gången jag cyklade runt Vättern var för två år sedan. Tillsammans med pappa tog jag mig runt på en tid som jag var ganska nöjd med då. I år ska det enligt plan gå 3 timmar och 49 minuter snabbare.

Det blir inget chokladbollsstopp i Hjo i år

Hur mycket jag än förbereder mig med träning, cykelfix och energi så finns det en annan aspekt som är minst lika viktig; den mentala förberedelsen. Det är ofta den biten som kan göra ett lopp jobbigare för mig än vad det egentligen är. Dels blev nog Vasaloppet så otroligt jobbigt just för att jag inte alls var beredd på vad som skulle komma, och hur jobbigt det skulle bli. 

För att fixa det här på bästa sätt har jag därför bestämt mig för att tro på mig själv. Jag vet att rätt tankebanor och en tro på min egen förmåga kan ta mig rätt många extra mil. Jag vet att det kommer att bli väldigt tufft, och att det kommer att göra ont,men jag vet också att jag kan. Jag måste tränga bort tankarna när det krampar i benen, rädslan jag har att bli så trött att jag inte kommer att orka hela vägen, för just den där rädslan tar så otroligt mycket energi. Jag ska tänka mig stark!

Jag är nervös men förväntansfull, och längtar så himla mycket till känslan på lördag klockan 22:02 när jag cyklar in i Motala tillsammans med mina fantastiskt starka SubXX-tjejer. Det är inte mycket som slår en sådan känsla, och den är jag beredd att jobba hårt för!

Årets första dopp

Det mesta har handlat om cykling och den stundande Vätternrundan den senaste tiden. Träningen det här året formas ganska mycket av de olika Klassikerloppen och jag tar en grej i taget. När Vätternrundan är klar kan jag fokusera lite mer på simningen, testa våtdräkten och lära mig crawla. 

Det har känts som ett bra upplägg tills jag häromdagen insåg att mellan Vättern och Vansbo är det ju bara tre veckor! 

Simma kan jag ju redan så jag känner mig egentligen väldigt lugn inför simmet, men jag skulle gärna behärska crawl också för att ha möjlighet till lite omväxling under de tre kilometrarna som ska simmas. Så under de tre kommande veckorna tänkte jag alltså se till att lära mig crawla. 

Hur svårt kan det vara tänkte jag? 

Christian och jag cyklade ner till Brunnsviken igår kväll för mitt allra första försök. Kvällssolen värmde, vattnet var stilla och det kändes inte ett dugg kallt förrän vattnet började sippra in i våtdräkten. Första gången med våtdräkt som sagt, och jag flöt som en kork!

Jag ska simma ända dit!

”Okej, crawla lite då” sa Christian. Jag hade tidigare i veckan sett en instruktionsfilm på YouTube och exklamerat att ”nu kan jag allt, nu är det bara att göra”. Men det visade sig att det inte alls var så lätt att bara göra. Benen hade ingen koll på vad armarna gjorde och vice versa, och hur i hela friden ska man kunna andas under vattnet? Jag har hört talas om höga halter av läkemedelsrester i Brunnsviken och med tanke på hur mycket vatten jag lyckades få i mig lär jag hålla mig frisk länge. 

Efter en simtur som var lagom kort för att hålla humöret intakt åt vi sen lite vattenmelon på en klippa i eftermiddagssolen och utvärderade dagens pass. Slutsats: träna mer!

Le Peloton

I morse var tredje gången jag gick upp nästan orimligt tidigt en vardagsmorgon för att ge mig ut och cykla. När jag blev väckt 05:20 i morse hade jag hunnit glömma att vi skulle cykla och när insikten slog mig kändes det för ett ögonblick så ofantligt jobbigt, nästan omöjligt. Men jag ålade mig ur sängen, ner till högen med cykelkläder som väntade på golvet och sen gick resten av sig självt.

Vi rullade iväg till Sickla där LePeloton möts varje onsdag och fredag morgon. Le Peloton är ett gäng morgonpigga människor som gillar att cykla fort tillsammans. Cyklingen sker i tre olika grupper; en snabb, en mycket snabb och en supersnabb. 

Just idag ville jag spara lite krut i benen inför Vätternrundan på lördag och körde därför med grupp tre som jag vet att jag klarar av. I grupp tre hamnar flest orutinerade gruppcyklister så det blir lätt lite kaos, men när jag väl accepterat att det var så det är; ryckigt, stökigt och lite hur som helst, så är det bara kul. 

Förra gången skulle jag våga mig på grupp två men hamnade i grupp ett, den supersnabba, vilket är en historia för sig. Så hårt har jag nog aldrig kämpat klockan sex på morgonen. Blodsmak, mjölksyra och andnöd. Jag fokuserade på att klamra mig kvar vid klungan så länge jag kunde, men det var inte det lättaste. Med mycket draghjälp av Christian tog jag mig i alla fall runt och till caféet och välförtjänt frukost. Bästa starten på morgonen!

1. Vasaloppet

Jag ska försöka att inte bli alltför detaljerad i återberättandet av mitt Vasalopp. Drygt elva timmars skidåkning kan bli ett väldigt långt blogginlägg och det här blir nog lite för långt ändå. Jag håller fortfarande på att smälta den där dagen och jobbar på att vara nöjd med det faktum att jag gjorde det. Jag åkte Vasaloppet!

Återigen skulle klockan ställas på en okristligt tidig timme för att vi skulle få en bra plats i startfållorna, extra viktigt för mig som skulle trängas med cirka fem tusen andra åkare. Ylva och jag fick en ganska bra plats för våra skidor i fålla nummer tio, rätt långt fram och ovanför vattenpölen. När skidorna var på plats gick vi upp och åt frukost tillsammans med Christian och Mårten som fick hålla till i de främre startfållorna. Tiden gick fort och snart var det dags att säga hej då för några timmar och göra oss redo.

Det var ont om snö i startområdet

DÄR går starten! Men vi märker ingenting förrän efter någon minut när massan börjar röra sig framåt. Vi åker snabbare än jag trott fram till foten backen där det blir stopp. Ett litet steg i taget rör vi oss uppför backen, ofta står det helt still och man får hålla in stavarna så gott man kan för att behålla sina trugor. Stämningen är dock på topp och folk har trevligt och småpratar. Jag känner mig taggad, upprymd och ganska glad att man är tvingad att ta det väldigt lugnt uppför. Det tar ungefär en timme innan det släpper efter och man kan börja åka i sin egen takt.

Vi kommer ganska tidigt ut på en myr där det verkar blåsa åt alla möjliga vädersträck. Jag hade sett fram emot att få börja åka, få trycka på lite, men det gick inte alls som jag ville. Spåren kom och försvann, breddades och smalnade av, förvandlades till vattenpölar och sjönk ihop. Jag tog mig framåt iallafall och hoppades att det skulle bli bättre när vi kommit förbi myren och in i skogen. Det blev inte bättre.

Jag bestämmer mig för att ta det en depå i taget, då är det aldrig mer än 13 km kvar. Vid första stoppet i Smågan dricker jag tre muggar energidryck och äter en halv snickers samtidigt som jag sakta sakta fortsätter glida framåt. Jag kan se fram emot ett stopp hur länge som helst och så fort jag saktat in och får något i mig så känns allt bättre och jag vill fortsätta därifrån igen så fort som möjligt. Det är fascinerande hur lite som behövs för att ge så mycket mer energi.

Men ganska snart blir det tungt. Både axlar och ryggslut värker, när fästet släpper hugger det till i ryggen och det smärtar redan ordentligt i knäna när jag måste saxa. Det var inte så att jag trodde att det skulle bli någon lek det här, jag var beredd på att det skulle göra ont, jag visste var det eventuellt skulle värka, men jag var inte alls beredd att det skulle komma så tidigt och på så många ställen på samma gång.

Jag tar mig förbi Mångsbodarna utan att göra något längre stopp. Jag vill bara fortsätta framåt. Men här någonstans börjar det bli riktigt riktigt tungt. Snön liknar mer en seg kola än snö, och det känns inte ens som att jag åker skidor, jag hasar mig bara framåt med skidorna under fötterna. Vid tre mil slänger jag en blick på klockan och ser att jag redan varit ute i fyra timmar! Det känns helt overkligt att det gått så mycket tid och jag inser att jag inte har en chans att komma in på en tid i närheten av vad jag tänkt, utan att det kommer att gå på 12 timmar. Om jag ens ska hinna i mål...

I Risberg bestämmer jag mig för att valla om. Jag har klister kvar under skidorna men vill ändå testa, jag har ingenting att förlora. Jag får lite vila på köpet och pratar lite med de fantastiska människorna som hjälper mig. Med nytt mod åker jag vidare. Jag känner ingen skillnad alls trots ny valla.

De elva kilometrarna till Evertsberg känns som Vasaloppets allra längsta sträcka. Smärtan blir bara värre och jag kämpar med att försöka tänka positivt, men det går snart inte längre. Jag ifrågasätter allt jag håller på med. Vad är det för mening med detta? Jag mår så dåligt, jag har fruktansvärt ont, jag skäms för hur dåligt jag åker och jag förstår inte hur kroppen ska hålla när jag har mer än halva loppet kvar. Jag vill bara avboka alla lopp jag har planerade i år, lägga ner allt sportande och ägna min fritid åt att fika och göra sånt som "vanliga" tjejer gör.

Tårarna tränger fram och strupen snörs åt när jag äntligen kommer till Evertsberg. Det känns hopplöst nu, tänk om man kunde ge upp, men det kan man inte. Precis när jag kommer in i depån kommer en hälsning från Christian upp på skärmen och räddar mig i stunden. I all misär känner jag mig ändå rätt lycklig och lite redo att fortsätta kämpa. Jag stannar till lite längre för att ta ett par värktabletter, dricka ordentligt och äta bulle.

Sedan passerar jag äntligen halvvägsmarkeringen och jag kan börja räkna nedåt. Energin och humöret går upp och ner, och jag fortsätter att bara försöka röra mig framåt. Efter Oxberg har jag "bara" en Tjejvasa kvar och börjar känna igen mig från förra helgen. Spåren blir tack och lov lite bättre och när en spårmaskin kommer och drar nya spår känns det som att jag för första gången faktiskt kan åka skidor. Jag inser vilken annorlunda resa det här hade varit med riktiga spår. Jag stannar bara till i de sista depåerna för att dricka och äta lite av mina bars, och ett par gånger längs vägen för att trycka i mig några gels.

Jag vill inte stanna mer, bara fortsätta mot Mora så att det tar slut någon gång. Den här gången bryr jag mig inte det minsta om läskiga nedförsbackar, jag har inte någon energi över till det, utan åker bara ner och lyckas stå kvar på skidorna varenda gång.

Tillslut, efter overkliga elva timmar, har jag tagit mig till utkanten av Mora. Bara två kilometer kvar och jag ser äntligen ljuset i slutet av tunneln. Så mycket blandade känslor. Jag är otroligt lättad och glad att det är över, att jag faktiskt tagit mig hela vägen till Mora, det som kändes nästan otänkbart för sju timmar sedan. Samtidigt är jag så otroligt missnöjd med min egen insats, jag vill inte gå i mål på en så dålig tid när jag borde vara så mycket bättre, hela den här grejen har varit  totalt ovärdig och jag lovar mig själv om och om igen att ALDRIG göra om detta. Ja ni hör, det var väldigt ont om positiva tankar.

Men i mål kom jag! Världens största lättnad att passera mållinjen och få möta Christian som väntar på mig där. Eftersom jag kom i mål så sent hinner jag tyvärr inte njuta av min målgång utan får skynda vidare för att hinna hem till middag. Trots att det var skönt att vara i mål är jag fortfarande mest ledsen, och med tårarna rinnande går jag till bussen som tar mig till väskorna där jag klär på mig och byter till torra strumpor och skor. Dusch eller massage hinns inte med. Sedan väntade en lång bussresa tillbaka till Sälen, en sen middag och ett par välbehövliga glas vin.

Och det var det.


Jag tror att det blev lite som en chock för mig där ute i spåret. Jag förstod ju att Vasaloppet skulle bli riktigt jobbigt, men var inte alls beredd på det som väntade. Egentligen är inte tiden så viktig som det kanske låter, jag hade ju ingen aning om vad den landa på, jag trodde bara att den skulle bli bättre. Men det är hela upplevelsen i sig som jag är missnöjd med. Det känns inte som att jag åkte Vasaloppet, utan jag släpade mig bara igenom det med så mycket smärta. Jag kunde inte ta i, kunde inte få upp vare sig tempot eller pulsen, kroppen sa bara stopp. Men jag får nog helt enkelt bara ta och bestämma mig för att vara nöjd med att ha klarat det. Hela jäkla Vasaloppet!

Och nu när dagarna går börjar jag självklart bli lite lite (men bara lite) sugen på revansch, jag vet att jag kan bättre.