Jag drar till fjälls

Träd och röda stugor susar förbi utanför fönstret medan jag mjukt gungas jag fram genom Sverige. Jag ligger på en brits i vagn 13 som i skrivande stund befinner sig i höjd med Hudiksvall, men som om 14 timmar stannar vid Abisko turiststation. Därifrån ska jag börja min vandring som så småningom ska leda mig till Nikkaloukta. 

Jag går själv den här gången vilket gör det lite extra spännande. Det är något med att resa själv som tycker om, jag blir på något sätt mer harmonisk och upplever saker lite annorlunda. Jag får göra precis det jag känner för, äta vad och när jag vill och gå hur långt eller kort jag vill. Å andra sidan kan det nog bli lite tråkigt att inte ha någon att dela allt fint med, och kanske lite läskigt när det prasslar utanför tältet på natten. 

Jag har ju faktiskt aldrig semestrat själv i en hel vecka så jag får återkomma om sju dagar med huruvida jag fortfarande gillar idén eller inte. 

Jag ser mest fram emot att koppla bort och av. Min rastlösa hjärna behöver vila och där uppe finns inget alternativ, där finns varken mottagning eller eluttag. Kroppen får offra sig för hjärnans skull för den får däremot inte mycket vila i veckan. Ryggsäcken blev tyngre än väntat. Såklart. 

Nu börjar det snarkas här och det är väl dags för mig också att låta mig vaggas till sömns.

God natt, vi ses om en vecka!

3. Vansbrosimningen

Ja just det, jag simmade ju Vansbrosimmet i helgen! Och klarade därmed av tredje grenen i Klassikern. Vansbrosimmet var lätt, nästan för lätt. Lite snopet liksom.

Vasaloppet var ju superduperjobbigt, Vätternrundan också rätt tung och jag gissar att Lidingöloppet blir en ordentlig utmaning. Men detta, bara en dryg timmes simning, går ju liksom inte att jämföra med de andra loppen i klassikern. Det är självklart min högst personliga uppfattning, men ska jag spendera en massa pengar och åtta timmar i en bil vill jag ha en större utmaning.

Det var varmt i vattnet och väldigt varmt i luften, en perfekt dag för simning. Jag var lite nervös när jag stod i starten. Jag har ju tränat litegrann på crawl men aldrig crawlat bland folk och jag blir fasligt trött alldeles för snabbt.

Jag började med att växla lite, crawla tills det blev för trångt, bröstsimma en bit och crawla igen. När det blev glesare provade jag att crawla en längre sträcka. Efter en stund kände jag någon sorts sjögräs mellan fingrarna och upptäckte att jag simmat mer eller mindre rakt åt vänster och mot land. Jag var rätt ensam på min sida älven och badvakterna på bryggan kastade ett extra öga på mig. Jag gav upp crawlen för en liten stund, ska jag hålla på att simma i sicksack sådär skulle jag ju aldrig komma i mål. Jag simmade tillbaka och sällade mig till de andra i strömmen.

Plötsligt dök 1500-metersmarkeringen upp och jag blev förvånad hur snabbt det gått. Jag simmade på, crawlade lite om vartannat, frustade lite. När vi svängde upp motströms tog jag av mig glasögonen som var så igenimmade att jag knappt såg bojarna längre och körde bröstsim en bra stund medan jag kikade på publiken och hade det rätt bra. Sen kom jag på att det inte ens var jobbigt, och det är ju inte bra, det måste vara jobbigt! Så jag försökte öka lite, crawla lite mer och vips så var jag i mål.

Jag spanade efter mina supporters men såg ingen. Gick och hämtade mina saker, hoppade bort vattnet i öronen och ringde föräldrarna som tydligen suttit och tittat på simmarna men helt missat mig. Jag gick tillbaka till mål och fick en målbild innan vi satte oss i gräset och väntade på Christian som startat ca 1,5 timme efter mig. 

Christian bankar till tidtagningen i mål

Det var en härlig dag i alla fall, och tre kilometers simning kändes inte alls så långt som jag trott att det skulle göra.