Uppladdning

Eftersom jag har fått smak för det här med längdskidåkning och tävling har jag bestämt mig för att klämma in en Tjejvasa såhär helgen innan Vasaloppet. Snön lyser ju med sin frånvaro i Stockholm så det kan vara bra med några mils extra träning, och framförallt kul. Och har jag riktig tur kan det vara till lite nytta också.

En massa bilder poppar upp på Instagram och Facebook med tjejer som är på väg upp till Dalarna över helgen. Själv ska jag göra en väldigt intensiv variant med ditresa långt innan solen går upp och hemresa när jag kommit i mål. Vill man tillräckligt mycket, men har inget boende så ska nog det också gå utmärkt också. Jag kommer dessutom ha alldeles förträffligt sällskap med mig som ska köra bilen och heja. Från tidigare cykellopp vet jag att sömnbrist natten innan inte gör mig något, så om jag inte lyckas sova i bilen är det ingen kris. Sova på beställning är nämligen inte alls min grej.

Om allt går som det ska bör resultatet från Orsa Grönklitt ge mig en plats i fjärde startled. Men överlåtelsen och seedning blir klar först på plats, strax innan start, så jag håller tummarna att det löser sig.

Nödvändig proviant såsom Pollys och kolakakor är packade. Ikväll laddar jag upp med rödbetsjuice och choklad medan jag googlar vallatips. Jag tror att jag är redo.

 

 

Mitt Orsa Grönklitt Ski Marathon

I lördags gjorde jag mitt allra första lopp med skidor under fötterna. Efter cirka 1,5 månad som längdskidåkare kändes det som att det var dags för ett lopp. Eller nej, egentligen kändes det inte alls som att det var dags. Jag kunde ju fortfarande knappt bromsa och var livrädd för okända nedförsbackar, men med tanke på att det bara var fyra veckor kvar till Vasaloppet vore det bra att få känna på en längre distans och lite stundens allvar.

Som väntat kände jag mig inte direkt superpeppad på morgonen för loppet. Det var alla hjärtans dag men romantiken lös helt klart med sin frånvaro, däremot slog nog många hjärtan lite extra snabbt där i stugan. Killarna höll på med sina förberedelser, packade gels och snackade vallning medan jag mest kände mig allmänt malplacerad och ville lägga mig under täcket igen. Men jag fick tillslut på lite fästvalla skidorna, fyllde fickorna med Pollys och Tutti Frutti och stuvade in mig i bilen.

Vi ställde oss i startfållan, allra längst bak i motionsledet, tog ett par foton och kollade in konkurrensen. De andra såg inte heller ut som proffs som tur var. Så gick starten och genast kändes allt bara bra.

 

Visst var det lite trångt i början men inte alls någon stress eller kaos som jag befarat, utan vi rörde oss långsamt framåt och stämningen var glad. Jag ökade farten så fort det glesade ut sig lite och kände hur pulsen slog lite extra av tävlingspeppen.

Jag tog det medveten väldigt lugnt i början för att jag inte ville bli för trött, jag visste ju inte hur kroppen skulle reagera på 4-5 timmars skidåkning, men efter några kilometer kände jag att jag tog det för lugnt. Jag körde om flera stycken och kände mig så nöjd med insikten att jag nog inte skulle komma in sist i mål ändå. Sen kom jag på att de säkert bara skulle åka halva sträckan så risken kvarstod fortfarande.

I första depån efter 7 kilometer träffade jag på Robban. Han åt bulle och beklagade sig lite över dåligt fäste. Själv säger jag att det går jättebra men att jag tar det lugnt såhär i början. Jag sveper en mugg energidryck, kastar in några grymt goda frysta Pollys och stakar vidare. Kommer på lite senare hur jag kanske lät och hoppas att inte Robban tyckte att jag lät dryg, men det kändes faktiskt precis så bra då.

Efter ytterligare några kilometer blir det tråkigt en stund innan vi får svänga av från vägen och in i skogen där jag inser att jag närmar mig djävulsbacken. Vi var där dagen innan för att teståka den fruktade nedförsbacken. Jag fruktar alla nedförsbackar, men den här lät extra farlig. Den var inte riktigt så hemsk som jag föreställt mig, men självklart hade jag ramlat där dagen innan och hade svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna ta mig ner helskinnad.

Väl på krönet lät jag mannen före mig försvinna ner för backen innan jag åkte efter, det fanns ingen mening att stå där och tveka. Till min stora glädje och förvåning lyckas jag hålla igen farten genom att ploga med ena skidan utan att fälla mig själv och sedan kliva i spåret och ta mig igenom kurvan, över vägen och in i skogen. Med ett stort leende kan jag sedan ta mig an den långa uppförsbacken utan att bry mig det minsta om att den är jobbig, jag klarade djävulsbacken!

Det gick upp, upp, upp och plötsligt var jag tillbaka vid Stadion och hade redan åkt halva loppet. Jag klarade även där backen i kurvan och kände ett litet lyckorus. Åkte ivrigt efter en elit som redan åkt två varv och ett annat par som var på väg mot mål.


Plötsligt inser jag att jag är ju bokstavligt talat på väg genom målbågen. Nej! Jag skulle ju åkt på andra sidan staketet. Jag hör speakern ropa upp mitt namn och försöker undvika tjejen med medaljerna. Med lite desperation i rösten förklarar jag om och om igen för funktionärerna att jag ska ju åka två varv, jag är inte klar, låt bli min nummerlapp, ta inte mitt chip! Jag kommer ut ur målområdet och åker tillbaka mot backen vi startade så att jag kan påbörja andra varvet. Jag njuter mest av hur bra det känns i kroppen och hur kul det faktiskt är. Jag känner att det skaver under stortårna men det är uthärdligt.

När det är ca 12 km kvar kommer Anders som tar en mil för att varva ner efter målgång. Raksträckan jag åkte på började bli långtråkig så jag blev så himla glad över lite sällskap och extra pepp. Även andra gången klarade jag djävulsbacken, det här var ju nästan för bra för att vara sant. Innan uppförslutningen började sög jag i mig en gel och kände mig nu piggare än varvet innan.

Så var jag vid Stadion igen. Längs spåren där det tidigare stått åskådare var det nu helt tomt, nästan ödsligt, till jag kommer upp på krönet och ser Christian. Jag blir så glad att jag helt tappar fokus och ramlar innan nedförsbacken ens börjat. Jag fixar sen svängen men ramlar igen när jag försöker vinka och åka samtidigt. Det hade ju varit konstigt att åka 42 km utan en enda vurpa.

Så går jag i mål. Lycklig och förvånad över hur kort 42 kilometer kändes. Överraskad över hur kul jag tyckte att det var och hur lite ont jag fått. Jag insåg att jag gott kunde tagit i lite mer och att det finns oändligt mycket mer att jobba på vad gäller tekniken, men jag är helt klart nöjd med att ha tagit mig runt på 4 timmar och 8 minuter och en bra känsla nästan hela tiden.

Åker genom målet för andra och sista gången

Finaste skidhelgen

Det var inte tävling och blodigt allvar hela tiden, tvärtom var det mest bara trevligt. När jag och Christian kom upp åkte vi direkt till spåret och åkte ett varv runt gröna milen. Det var underbart att äntligen få glida fram på riktig snö i fina spår till skillnad från mitt senaste varv på Gärdets konstsnö som farit rätt illa av tövädret. Trots ett par vurpor nedför var jag helnöjd efteråt och konstaterade att det var årets dittills bästa åk. 

När klockan blivit tillräckligt mycket kunde vi hämta ut nycklarna till stugorna och installera oss, äta och ta ett glas vin i väntan på de andra. Vi var lite ivriga att hinna med en tur till innan dagen var slut så när de andra äntligen kommit drog vi återigen på oss pjäxor och nu även pannlampa och åkte ut igen. Det är något speciellt med att åka i mörkret, man ser bara vad som finns alldeles framför skidspetsarna, och det känns alltid lite lättare av någon anledning. 

Dagen därpå stod tekniklektion på schemat. Det var en väldigt värdefull timme, det finns så mycket att lära! Sen åkte vi upp för att testa "djävulsbacken" så att vi visste vad vi hade att vänta inför morgondagen. Inte så farligt om man är en van, eller kanske bara en orädd åkare, men för mig var det som att se döden i vitögat. Till min stora glädje överlevde jag.

Tyngdöverföringen är viktig att tänka på tydligen

Dagen efter loppet trodde jag att jag skulle vara helt slut men kroppen kändes oförskämt fräsch bortsett från en enorm blodblåsa under stortån och lite trötta armar. Vi fick en ännu bättre tekniklektion och nu ville man ju bara åka mer och träna på det vi lärt oss. Men det började bli dags att åka hem. Jag och Christian hann iallafall med ett besök till våffelstugan. Våfflan som jag längtat efter i flera dagar fick jag dock tyvärr stå över på grund av en ond mage, den hade kanske fått nog efter sportdryck, godis, mängder av mat och behövde vila lite helt enkelt. Sen var det dags att säga hej då till Orsa och åka hem till ett Stockholm som börjar bli varmt. 

Jag är verkligen glad att jag fick möjligheten att åka med upp över helgen. Jag har insett att jag verkligen gillar det här med längdskidåkning och Orsa Grönklitt Ski Marathon gav mig både mersmak och ett lugn inför Vasaloppet. Nu vill jag åka mer (i bra spår alltså)

Soissons - Paris!

Upptäckte att det sista inlägget på min resa ner till Paris aldrig blev publicerat. Efter sju månaders väntan kommer det här!

Tänk att den nu var här, dagen som hela tiden känts så otroligt avlägsen. Den allra sista dagen på den här resan.

Vi började dagen med en hotellfrukost som bestod av socker i olika former. Stämningen var hög men det var knappast enbart tack vare sockerchocken. Det luktade nagellack i hotellentrén där såväl naglar som vader, kinder och andra kroppsdelar pryddes av svenska flaggor och hjärtan. 

Jag trodde att vädret skulle ha ordnat upp sig men det var grått, blött och kallt som vanligt så den där festliga sista-dagen-känslan ville inte alls infinna sig. Efter några mil kände jag mig rätt tömd på energi och ville bara ha det avklarat. Jag ville inte cykla i regnet mer. Jag var trött på att vara konstant genomblöt med kliande utslag på grund av fukten, trött på att frysa precis hela tiden, trött på att ha kramp i händerna för att det bromsades så mycket. Knäet som jag kylsprayat varje dag vid i princip alla fikastopp började protestera, svullnaden ville inte riktigt lägga sig och den obehagskänsla jag haft övergick till smärta. Jag ville helt enkelt inte längre och orkade inte hålla tårarna tillbaka. Tur att det regnade... Jag fick iallafall bra pepp av bra människor och lyckades så småningom ta mig tillbaka till en bra känsla igen. Kan ha att göra med att vi såg ljuset, i dubbel bemärkelse. Dels började det spricka upp på himlen och man kunde ana en blå himmel där bakom, och dels började staden torna upp sig framför oss.

Vid någorlunda gott mod

Vi reser våra cyklar och hejar på ett Finskt lag som åker förbi

Vi cyklade på en lång lång cykelväg längs en flod in mot Paris centrum. Regnet gjorde att mer skräp än vanligt kröp upp på vägen och orsakade punka på punka. Det kändes nästan som ett skämt när vi klarat oss så bra hela veckan med bara några få punkor. Efter cirka tio stycken tänkte jag tanken att det är ju ändå rätt fantastiskt att jag själv klarat mig hela våren och hela vägen utan en enda punka. Bara någon minut senare pyser det till och framdäcket blir platt. Stanna är det sista jag vill göra nu när det bara är några kilometer kvar så jag fortsätter cykla. Jag kunde inte bry mig mindre om fälgen eller hjulet just då, jag ville bara komma fram. Men när vi kom upp på kullersten blev det lite väl ostadigt och eftersom vi ändå stannade där och samlades vid några andra lag passade jag på att (få hjälp att) byta slang. 

Nu började festen. Alla lagen var samlade nånstans i Paris och gatorna vi skulle cykla in på var avspärrade. Drygt 1200 gula cyklister rullade långsamt in mot Eiffeltornet. Det var en mäktig känsla när Triumfbågen tornade upp sig, och när vi cyklade i rondellen alldeles nedanför Eiffeltornet. Det börjar bli mer och mer folk längs vägen som samlats för att titta och heja. Plötsligt ser jag min pappa i folkmassan och blir så himla glad. Insikten att vi faktiskt var i mål blev i och med det så verklig. När vi sedan rullar in i parken vid Invalidkyrkan står även mamma där och tårarna börjar rinna igen, men nu av lättnad och glädje.

Mamma och pappa mötte mig med Champagne och kramar

Parken var full av cyklister och core team. Vi bjöds på skumpa och minglade med våra nära och kära. Alla lyfte sina cyklar mot himlen och tog den där klassiska målbilden. Alla utom jag vill säga, jag glömde bort det! Kaptenerna åkte i fontänen, vi tog gruppbilder, kramades, sjöng hejaramsor och drack mer skumpa. Jag har ingen aning om hur länge vi var där men så småningom var det dags att rulla vidare.

Vi hade inte fått tillstånd att cykla längs Champs Elyssées in till Paris men eftersom det tidigare utlovats och vi så himla gärna ville så gjorde vi det ändå. Jag hade fått punka även på bakdäcket som nu var helt platt och bromsklossarna var så slut som de bara kunde bli men det gjorde mig inte det minsta just då.  Vi var framme!!